Texter delkurs 1, HT-06

Delkurs 1: Att skriva. Litterär berättarteknik.

Lärare: Jan Sigurd

Uppgift 1: Skriv en halv sida om ett verkligt möte, hoppa över en rad och fortsätt historien. Tänk ut en hypotetisk möjlig utveckling av detta möte.

Mötet

Jag var i Österrike som s.k. ”ski-bum” alldeles i början av 80-talet och arbetade på ett litet hotell i en by i närheten av Kitzbühel. Nästan varje kväll åkte min väninna och arbetskollega från Australien och jag, till Kitzbühel för att träffa våra vänner och gå ut och festa på olika ställen.

Just den här kvällen hade min väninna försvunnit någonstans med sin pojkvän. Och jag stod i en bar och drack öl tillsammans med en skidlärare jag hade lärt känna tidigare. Jag hade varit ledig och åkt skidor hela dagen och njöt i fulla drag av att känna tröttheten i benen efter timmarna i backen. När skidläraren för ett ögonblick lämnade mig ensam i baren, för att uträtta ett eller annat trängande behov, såg jag mig omkring och upptäckte att någon sökte ögonkontakt med mig. Det var en kille i min ålder, lång och smal med ett trevligt leende och vackra ögon. Mina ögon fann hans och snart var vi inbegripna i ett livligt samtal. När skidläraren kom tillbaka efter sitt ärende och fick se att jag var upptagen var han finkänslig nog att diskret försvinna ut bakvägen.

Det visade sig att min beundrare kom från Stockholm, var i Österrike på semester, hette Hans-Ulrik och just hade påbörjat sina läkarstudier. Han bjöd mig på en öl och jag berättade vad jag gjorde i Österrike. Det vill säga, jag jobbade och slet större delen av dagarna och halva kvällarna, festade mest hela nätterna och led av ständigt sömnbrist. Någon gång i veckan hade jag ledigt och kunde åka skidor. Vi kände någon slags samhörighet även om våra liv såg fundamentalt olika ut för tillfället. Han drömde om att göra som jag och ta dagen som den kom, men satt ohjälpligt fast i den bur som förde honom fram längs en redan utstakad väg. Min egen bur hade jag brutit mig loss från, men det hände att jag saknade tryggheten i att känna stabiliteten i det omgivande gallret.

Jag skulle börja arbeta tidigt nästa morgon och var snart tvungen att åka hem till mitt lilla kyffe på hotellet.

Nästa dag ringde han och ville träffa mig igen.

Jag hade inte hjärta att säga nej, så vi bestämde att vi skulle gå ut och äta middag samma kväll. Det blev en romantisk kväll och vi fann att vi hade mer gemensamt än man kunde tro. Nästa dag skulle han resa hem, men han fortsatte att skriva till mig medan jag var kvar i Österrike. När jag slutade arbeta framåt vårkanten reste vi tillsammans till Italien för att möta våren. I Italien växte sig vår kärlek än starkare. Vi reste hem till Sverige tillsammans och hittade en andrahandslägenhet i Stockholm, som vi flyttade in i. En tvåa på 60 kvadratmeter, där vi bodde under tiden som Hans-Ulrik fortsatte sina läkarstudier. Själv fick jag jobb på en restaurang för att försörja oss. När han var färdig läkare köpte vi oss en lägenhet i centrala Stockholm.

Hans-Ulrik fick arbete som kirurg på Karolinska Sjukhuset och vi tillbringade all ledig tid tillsammans. Han berättade om sina patienter och hur givande han tyckte att hans arbete var. Att han verkligen kände att han gjorde nytta. Vi hade livliga diskussioner runt köksbordet och ofta vänner på besök. Det var en lycklig tid för oss.

Så småningom ville vi ha barn och i snabb följd fick vi först en flicka och sedan en pojke.

Jag var hemma med barnen tills de var stora nog att börja på dagis. Då började jag jobba som läkarsekreterare hos Hans-Ulrik som då öppnade egen mottagning som plastikkirurg.

Mottagningen gick väldigt bra och vi tjänade bra med pengar som vi använde till att resa för. Fast det var inte så ofta som Hans-Ulrik kunde följa med pga. arbetet. Han hade svårt att ta ledigt.

Så småningom köpte vi ett sommarhus i skärgården, där vi tillbringade somrarna tillsammans med barnen. Det var mest jag som var där eftersom Hans-Ulrik var tvungen att arbeta för att vi skulle ha råd att betala både våningen på Strandvägen och sommarhuset på Utö. I alla fall var det vad han sa till mig. I själva verket tillbringade han somrarna tillsammans med en ensamstående mamma som han hade lärt känna när han opererade hennes ansikte efter att hon fått det förstört av sin före detta man, när han blivit irriterad över att hon hängt upp kökshandduken på fel sätt.

Själv satt jag i sommarhuset och skrev kärleksromaner, medan barnen blev omhändertagna av vår franska aupair från Estland, när polisen en dag knackade på dörren.

Jag kände genast hur adrenalinet började pumpa och hjärtat slog snabbare. Polisen kommer sällan med goda nyheter. Mycket riktigt, de berättade med dova röster att Hans-Ulrik dessvärre blivit svårt skadad i en trafikolycka samma eftermiddag och poliserna skulle omgående köra mig till sjukhuset dit han förts.

När jag kom in i rummet där han låg kände jag först inte igen honom. Han hade slangar överallt och hans vackra ansikte var sårigt och uppsvullet. Ögonen var slutna och hans andning sköttes av en respirator som stod vid sidan om sängen. Jag kände mig som om jag medverkade i en TV-film när jag såg monitorn på väggen som antagligen mätte hans hjärtas slag.

När jag suttit vid hans sida under en tid, som inte kan mätas i minuter eller timmar, kom en läkare in i rummet. Han presenterade sig som Dr Appelkvist och frågade om det var något han kunde göra för mig. När jag stumt skakade på huvudet berättade han att de inte räknade med att Hans-Ulrik skulle återfå medvetandet utan att det bara var en tidsfråga innan han skulle lämna oss. Jag såg på min man sedan femton år och kände tårarna rinna ned för kinderna medan jag skrev på pappret där jag godkände att hans organ skulle användas till donation. När läkaren lämnat rummet gick jag fram och stängde av respiratorn.

---------------------------------

Upp

Uppgift 2. Skriv en monolog utifrån en person som är så långt från dig själv som möjligt.

Nya skor

Idag köpte jag mig ett par nya skor! Visserligen köpte jag ett par förra veckan, men jag behövde faktiskt de här skorna också. De är väldigt användbara till min nya aftonklänning och kanske kan jag också ha dem till kjolen jag köpte igår… Fast egentligen är det nog lite fel färg, kanske borde jag köpa ett par som passar bättre. Jag menar, det är ju ingen idé att ha en snygg kjol om man inte kan använda den för att man inte har några skor som passar till? Eller hur? Egentligen var jag på stan för att handla nya kläder till min yngsta dotter, men så hittade jag de här skorna och sedan tog pengarna slut. Men det gör inget, hon kan vänta till nästa månad.
Förresten ringde hennes lärare i förrgår. Jag orkade inte prata då, så jag sa till henne att säga att jag inte var hemma, men att jag skulle ringa upp. Jag får väl försöka ringa ikväll… Äh, det är säkert inget viktigt. De ringer jämt och ständigt från skolan och klagar på ungarna. Än är det Martina, den yngsta alltså, som har varit borta från någon lektion, och jag vet ju inte var hon har varit! Jag menar hur ska jag kunna veta det? Jag är ju inte precis hemma hela dagarna. Och än är det Jacqueline, sextonåringen, som har varit uppkäftig mot någon lärare eller varit i slagsmål med en eller annan skolkamrat. Men vaddå? Det är väl inte mitt problem!
Jag brukar säga åt dem att ringa till flickornas pappor istället om de inte klarar av att reda upp sina problem själva i skolan. Jag har faktiskt fullt upp ändå. Herregud, om ni visste hur svårt man har det som ensamstående mamma i dessa dagar! Bara att få det lilla underhåll, som flickornas pappor betalar, att räcka till allt, är näst intill omöjligt. Ibland har jag inte ens så det räcker till ett nytt läppstift!
Men flickorna är ändå duktiga och jobbar på kvällar och helger. Annars hade det aldrig gått. Pengarna de tjänar räcker precis till deras busskort och så blir det lite över till mig. Jag måste ju faktiskt jobba på att skaffa en ny man, så vi slipper bo kvar i den här ruttna lägenheten. Tänk er själva att bo tre personer i en fyrarummare! Var ska man få plats med sina saker har de tänkt? Det finns bara fyra garderober, så jag måste ha hälften av mina kläder liggande i sofforna och fåtöljerna och på flickornas sängar. De sover ändå bättre på golvet. Jag har läst att det är nyttigt för ryggen att ligga på något hårt. Flickornas kläder har vi i papperskassar. Jag önskar verkligen att jag kunde erbjuda dem något bättre, det gör jag.
Jag träffade faktiskt en trevlig man i lördags när jag var på Statt tillsammans med Tina. Tina och jag brukar gå ut tillsammans varje helg, men det var några veckor sedan vi var på Statt. Av någon anledning har vi gått till Galejan istället de senaste gångerna, men där har vi inte alls fått napp. I alla fall träffade jag Bengt där på Statt i lördags. Han hade eget företag och reste mycket berättade han, vilket passade mig precis. Det är skönt att slippa ha dem omkring sig hela tiden. Då tröttnar man så fort på varandra. Tycker jag. Vi dansade och allt verkade klappat och klart, när vi satt i baren och han stjälpte i sig sin sjunde whisky och plötsligt blev gråtmild och sa att hans företag är kört i botten och han har skulder upp över öronen. Tack och adjö. Så var den kvällen till ingen nytta! Jag reste mig för att gå men han klamrade sig fast vid mig och försökte hålla mig kvar och yrade om att vi skulle hjälpa varandra att komma igen. Som om jag skulle vara intresserad av att slå mig ihop med en loser! Irriterat försökte jag skaka honom av mig, men han var starkare än jag och vägrade släppa mig. Som tur var dök det upp en räddande ängel i form av en välklädd, hyfsat nykter man som bryskt motade bort slusken och vänligt frågade om han fick bjuda mig på en drink.
Så nu håller jag på och packar ner mina kläder och skor för att flytta hem till hans villa i stan. Han har lovat att ta med mig på shoppingresa till Paris nästa vecka.
Vad flickorna tycker? Ja, jag glömde liksom bort att berätta för honom att jag hade barn, och när det väl gått så långt, så kändes det liksom dumt att komma dragandes med att jag var mamma också. Men flickorna är stora nog att klara sig själva. Med sina jobb kan de säkert klara hyran på lägenheten, annars får de väl byta till en mindre, herregud, hur stor plats behöver de egentligen? Eller så kan de ju alltid flytta hem till sina pappor. Jag har för mig att den ena bor i Luleå. Eller var det i Linköping? Ja, ja något på L var det i alla fall. Det går säkert att ta reda på. Den andra bor i alla fall i Skåne. Det är jag helt säker på.

--------------------------------

Upp

Uppgift 3:

Skriv första sidan på en tänkt roman som riktar sig till människor mellan 15-30 år.

Jag var just fyllda femton år när jag bestämde mig för att flytta från det i andras ögon idylliska villasamhälle som hittills utgjort en relativt trygg inramning till min uppväxt från blyg och tillbakadragen pojke, till en kaxig och åtminstone i min mors och mina egna ögon tilldragande ung man.

Hittills hade jag inte haft några större invändningar mot villaförorten som mina föräldrar valt att bosätta sig i när de som nyblivna föräldrar lyckades komma över ett hus de hade råd med, även om det var nätt och jämt. Hela min uppväxt har präglats av en ständig kamp för mina föräldrar att få pengarna att räcka till. Egentligen vet jag inte om det verkligen har varit en så allvarlig strid på kniven, som de har låtit påskina, eller om det har varit ett spel för oss för att vi inte skulle tjata för mycket om alla saker vi ansåg att vi måste ha.

Jag växte upp tillsammans med en bror som är två år yngre än jag. Han har alltid varit mammas gullegris och är en mästare på ögontjäneri. Om det hade funnits ett världsmästerskap i denna konst är jag övertygad om att han hade vunnit det år efter år. Men för övrigt har jag alltid varit ganska förtjust i honom även om jag aldrig skulle medge det offentligt. Jag minns att vi hade en period när jag ständigt retade honom. Jag kunde liksom inte låta bli. Så fort jag såg honom blev jag bara skitförbannad. Det bästa jag visste var att skrämma skiten ur honom när våra föräldrar var borta och inte kunde komma rusande och ta hans parti. För det gjorde de alltid. Så fort vi bråkade om någonting, han och jag, så såg han till att hamna underst och skrika högst när föräldrarna kom rusande för att se vad som stod på. Självklart slet de då tag i mig och gav mig hela skulden trots att det faktiskt var han som hade börjat. Han befann sig helt enkelt på fel plats hela tiden.

Då, när jag bestämde mig för att lämna hela skiten och flytta till storstaden, var jag helt övertygad om att jag aldrig skulle sätta min fot hemma igen. Den lilla staden, om man ens kunde kalla den stad vilket var ytterst tveksamt enligt min mening, var helt enkelt för liten och människorna som bodde där var definitivt inte min sort, om jag nu ska försöka uttrycka mig lite fint. De flesta som bodde där vid den tiden, var välutbildade akademiker med välbetalda arbeten och välfungerande familjeliv som bodde i välvårdade lagom stora hus omgivna av välskötta trädgårdar med välklippt gräs och omgivna av välklippta häckar. För det mesta arbetade båda föräldrarna och använde sig av någon underbetald kvinna från Polen eller Estland som städhjälp och hade en aupair som tog hand om barnen när de kom hem från dagis eller skola.

--------------------------------

Upp

Uppgift 4:

Förvandla ett personligt stoff till tredje person. Skriv om ett personligt minne. Byt jag-formen till tredje person. Döp vederbörande. Ca 1 sida.

Med ett krampaktigt tag om ratten körde Anna så fort hon vågade. Hon försökte koncentrera sig på körningen, men det var svårt när hennes redlöst berusade son satt i baksätet tungt lutad mot hennes man och sluddrade så att man inte kunde höra vad han sa. Som vore han utvecklingsstörd ropade han hela tiden ”mamma! Dä'?” och gav sig inte förrän hon svarade.

Det var bara några kilometer till det stora universitetssjukhuset, från det gulteglade lilla huset i villasamhället, där Anna och hennes man, Rolf, precis hämtat sin son efter att ha fått ett telefonsamtal från en orolig mamma. Först trodde de inte att det var så farligt. Att han hade provat på att dricka några öl för första gången och blivit illamående. Men det tog henne bara några sekunder sedan de kommit in i rummet där han låg på soffan, att förstå att de måste åka till sjukhuset med honom. Han var nätt och jämt kontaktbar och kunde inte själv stå på sina ben utan Rolf fick bära ut honom till bilen. Ingen visste vad eller hur mycket han hade druckit, men att det var mer än ett par öl stod helt klart.

De svängde just in till sjukhusets akutmottagning när Adam började kräkas våldsamt. Trots att hans pappa satt bredvid honom, beredd med en plastpåse, lyckades han kräka ner hela sig själv och större delen av bilens inre.

Anna parkerade bilen så nära ingången hon kunde, men det var ändå för långt för Adam att gå själv. Medan Rolf kämpade med att hålla honom upprätt, sprang Anna mot ingången för att hämta hjälp. En sköterska som var ute på rökpaus, såg deras belägenhet och ryckte genast till undsättning. Hon hämtade en av de rullstolar som står innanför glasdörrarna. Rolf till hälften bar till hälften släpade Adam fram till rullstolen och satte honom i den så gott det gick. Anna grabbade tag i rullstolens handtag och körde in på akuten i full fart medan Adam gled allt längre ner i rullstolen.

När de nådde fram till receptionsluckan, lyckades Anna bara få ur sig ett kraxande ”hjälp!” medan hon pekade på Adam och viskade att han hade druckit. Sköterskan pekade på dörren bredvid luckan och gick och öppnade den. Väl innanför dörrarna kom skötaren Andreas och tog över. Snabbt fick de över Adam till en bår och började undersöka honom samtidigt som de försökte få kontakt med honom. Efter att ha gjort en snabbkoll av Adams tillstånd körde Andreas honom på båren bort till barnakuten. Adam låg hela tiden och rullade fram och tillbaka på båren som var försedd med järnstänger som hindrade honom från att ramla av. Hans arm åkte dock ner mellan stängerna och släpade i marken när de kom fram till barnakuten. Där möttes de av en läkare och två sköterskor som snabbt fick av Adam de nerspydda kläderna (fast det berodde inte på att de var nerspydda fick de reda på senare, utan för att man måste kolla att patienten kan hålla temperaturen, eftersom det är ett problem vid för hög alkoholförtäring att kroppstemperaturen sjunker) och lyfte över med honom på en annan brits. Syresättningen hade Andreas redan kollat vid intaget och den var ok, hade han sagt till dem. Inte för att Anna visste vad det betydde, men det lät i alla fall positivt. Sköterskorna började fixa med Adam, medan läkaren intervjuade Anna och Rolf om vad som skett och om Adam gick på några mediciner eller var överkänslig för något. Sedan försökte läkaren få kontakt med Adam som svarade med att ofrivilligt spotta henne i ansiktet och sluddra osammanhängande och infantilt.

Sköterskorna tog blodprov och stack en kanyl i armen på honom. Han ville inte bli stucken gnydde han, men Anna trodde inte att han kände något överhuvudtaget. De fick en plastpåse till hans kläder och Rolf gick ut för att ringa hem till Adams lillebror och berätta vad som hänt och att de skulle bli sena. När sköterskorna var färdiga med provtagningen lämnade de dem ensamma efter att ha visat var ringklockan fanns. Nu skulle de vänta på provsvaren.

Adam fortsatte att kräkas och trilskades genom att vägra ligga på sidan och istället envisas med att ligga på rygg. Anna och Rolf stod på varsin sida om britsen med varsin kräkpåse i högsta hugg och försökte hela tiden vända honom på sidan.

Sköterskan kom in igen och tog tempen. Det visade sig att hans temperatur bara var 34 grader. De la på honom en filt till och gnuggade hans armar och ben. Anna rös när hon kände hans iskalla hud mot sin hand. Själv var hon varm som en kamin i rummet som säkert hade en temperatur på över 22 grader. Adam ville inte ha någon filt på sig utan sparkade den av sig om och om igen.

Efter en liten stund började han lugna ner sig och Anna började sjunga för honom. När han var bebis och under tiden han växte upp sjöng hon alltid en sång för honom som Rolf och hon hade haft på sitt bröllop. När Anna började sjunga den tyst för honom hörde hon hur Adam sluddrade: ”högre mamma”, då visste hon att han var hos dem igen och att han visste att de fanns hos honom, att han kände sig trygg och skulle kunna somna. Precis innan han somnade hörde hon honom sluddra: ”jag önskar att jag inte hade druckit något, jag ska aldrig mer dricka i hela mitt liv”.

Anna och Rolf satt kvar på varsin sida om sjukhusbritsen med kräkpåsarna beredda medan Adam sov och snart började tankarna komma smygande.

Hur kunde detta hända? Hur skulle de kunna förhindra att det hände igen? Var hade han varit? Varifrån kom spriten? Hur mycket hade han druckit egentligen och vad? Vilka påföljder skulle han få? Så småningom började andra tankar komma. I rummet, som var ett akutrum, stod en kuvös som förde tankarna till Adams födelse, som varit dramatisk och traumatisk. Monitorn på väggen som skulle mäta ekg och puls var inte inkopplad, men Anna tänkte på boken hon höll på att skriva som skulle innehålla en scen där föräldrarna sitter hos sitt barn på sjukhuset, efter ett självmordsförsök.

Sekunderna och minuterna tickade sig fram. Det fanns en stor klocka på väggen. Flera lappar satt uppklistrade och upplyste om att numret man skulle ringa vid urakuta händelser som hjärtstillestånd, var 7000. Där fanns planscher som illustrerade hur man skulle bära sig åt med ett barn som satt i halsen och om man skulle göra hjärt- lungräddning på ett barn. Anna tyckte det var lite märkligt och lätt oroande att de hade behov av sådana planscher på en akutmottagning.

Till slut kom läkaren tillbaka och berättade att blodprovet visat att Adam hade 1.4 promille alkohol i blodet. Hon berättade också att de barn som har under 2 promille får åka hem men

att de av rutin, skickar en remiss till barnpsykiatrin när de får in sådana här fall.

Sedan kom sköterskan Anette in och befriade Adam från kanylen. Den satt ordentligt fast i armvecket med tejp, som säkert drog ordentligt i skinnet när hon tog bort den. Men Adam som annars brukar vara en riktig lipsill sa inte ett ljud.

Sedan körde sköterskan Adam på britsen genom sjukhuset och tillbaka till akutintaget eftersom de hade ställt bilen där utanför. När de kom dit mötte de Andreas igen, som log glatt och frågade sköterskan om Adams promillehalt. Det visade sig att de hade slagit vad om hur hög promille han skulle ha. Andreas hade gissat på en promille men Anette hade kommit närmast eftersom hon gissat på 1.6.

En av sjukhusets filtar fick de med sig eftersom Adams kläder låg nedkräkta i en plastpåse. Andreas hjälpte till och stjälpte in Adam i baksätet och hans pappa satte sig bredvid. Anna körde väldigt försiktigt hem. Hon ville inte riskera att Adam skulle bli åksjuk.

Väl hemma bar hans pappa honom upp till hans säng medan Anna hämtade lakan och bäddade extrasängen i Adams rum. Även om han verkade mycket lugnare nu och inte hade kräkts på länge vågade de inte låta honom sova ensam. Hon bar också upp bunkar att kräkas i och handdukar att torka med. Sedan satte hon sig och kollade Adams mobil, för att försöka spåra var han varit under kvällen och vilka han träffat. Hon kollade upp numren på Internet och fick namn och nummer till några föräldrar som hon skulle ringa nästa dag.

Sedan gick hon ut och skurade bilens baksäte någotsånär rent från spyor. Hon kunde konstatera att Adam ätit spagetti till middag. Det var inte helt lätt att lokalisera alla spagettislamsor men hon fick bort det värsta i alla fall. När klockan var kvart över tre gick hon och la sig efter att ha lyssnat till de lugnande ljuden av sovande man och barn.

----------------------------------

Till sidans topp