delkurs 2

En medelålders man påträffades igår skjuten till döds i sitt hem. Mannen var rullstolsburen och blev av allt att döma skjuten av sin hustru. Nödställd bilist fann mannen död i sin rullstol.

Avåkning i den täta dimman

Strax före midnatt natten till torsdag gjorde en nödställd bilist det makabra fyndet. Bilisten John Edwards 35, hade i den täta dimman kört ner i diket och lyckades inte ta sig upp på egen hand. Han befann sig på en av de små vägarna i närheten av väg 111, på väg mot Bristol Channel när han i en skarp kurva i mörkret och den täta dimman plötsligt körde ned med bilens framhjul i diket. Efter ett antal försök att komma upp på egen hand, gav Edwards upp och lämnade bilen för att söka hjälp. Utrustad med en ficklampa tog han sig upp mot det hus som låg närmast. Husen längs med denna vägsträcka ligger med ungefär en kilometers avstånd från varandra, så trots att huset låg i mörker beslöt sig Edwards för att söka hjälp i det som låg närmast.

Knackade utan att få svar

-Jag knackade på dörren ett flertal gånger utan att få svar, och till slut kände jag på dörrhandtaget och upptäckte att dörren gick upp, berättar Edwards för vår utsände reporter. Edwards uppger vidare att han ropade ett flertal gånger innan han steg vidare in i huset. Väl inne i huset lyste han runt med ficklampan och upptäckte snart den döde mannen i sin rullstol. Förskräckt och chockad hittade Edwards till slut en strömbrytare och kunde tända ljuset i rummet. Då upptäckte han att han trots allt inte var ensam i huset. Det stod en kvinna i rummet och hon höll i en pistol.

Trodde hans sista stund var kommen

-Jag erkänner gärna att jag trodde att min sista stund var kommen, säger en synbart chockad Edwards. Men kvinnan höll sig lugn och överlämnade genast pistolen till Edwards som dock uppger att han genast la den ifrån sig.

-Jag har aldig hållit i en pistol tidigare och var livrädd att den skulle gå av av misstag, berättade Edwards. Kvinnan erkände omedelbart att det var hon som skjutit mannen i rullstolen. Hon berättade att den döde mannen var hennes make och visade Edwards var telefonen fanns så att denne kunde ringa polisen.

Lugn och trevlig mörderska

- Hon var lugn och trevlig, om än lite mystisk, berättar Edwards. Vi tog en drink medan vi väntade på polisen. Hon sa att hon skjutit sin man på skoj, men jag vet inte vad hon menade med det.

De närmaste grannarna, som alltså bor ungefär en kilometer bort, berättade att paret mest hållit sig för sig själva, men verkat lyckliga de få gånger man sett dem ute tillsammans. De hade bara bott i huset i ett år när den tragiska händelsen inträffade.

Skjuten i huvudet

Den döde mannen hade blivit skjuten i huvudet med ett skott som varit omedelbart dödande. Polisen är ännu förtegen om motivet till mordet. Mannen satt i rullstol efter en tragisk ridolycka för fem år sedan.

-----------------

Upp

Övning Fakta och fiktion.

Lärare: Therese Granwald.

En tidningsartikel skrivs om till en fiktionaliserad text.

Älgjakt

Älgjaktens första dag. Det var alltid något speciellt med den första dagen. Rune hade varit uppe tidigt och kommit till sitt torn redan långt före gryningen. Kvällen innan hade han förberett allting. Tornet var nytt och hade fin utsikt över markerna. Visserligen var det Håkanssons marker till större delen men fördelen med älgar var ju att de rörde på sig. Från den enes mark var det inte alltid så långt till den andres.

Rune småskrockade lite för sig själv när han tänkte på hur han och Alfredsson lurat de andra gubbarna i jaktlaget. De hade nickat och hummat och låtsas hålla med när de bestämde att skjuta på jaktstarten två dagar i år. Men Alfredsson och han själv hade inte haft en tanke på att vänta längre än nödvändigt. Älgjakten var årets absoluta höjdpunkt och skulle utnyttjas till varje minut. Alfredsson var ordförande i jaktlaget och han och Rune hade varit vänner sedan barnsben. Så det var inget konstigt med att de tog sig en och annan frihet framför de andra. En del av gubbarna i jaktlaget hade egentligen inte där att göra överhuvudtaget, tänkte Rune när han klättrade upp i jakttornet. Det hade tillkommit några yngre grabbar, knappt över femtio ens, som Håkansson hade tagit med sig. Fan vet vad de skulle med och göra. Hade väl knappt sett en älg mer än på Skånes Djurpark då. Annat var det med de gamla erfarna rävarna som visst hur en älg skulle skjutas. Det var minsann inte bara att stå och dricka kaffe med kask och lyssna på fågelsång om man skulle få sikte på en tiotaggare. Nej, skulle man få nedlagt skogens konung krävdes ordentliga förberedelser. Alfredsson var bra på förberedelser. Rune skrockade tyst för sig själv igen. Han höjde kikaren och ställde in skärpan. Solen hade börjat stiga och det första gryningsljuset spred sig sakta över den täta granskogen. Det skulle bli en fin höstdag, hade meteorologerna lovat. Klart väder över hela södra Götaland. Han spanade ut över granskogen men såg ännu ingen älg. Nå, han hade tid att vänta. Med en halvkvävd suck satte han sig på pallen och började plocka upp kaffetermosen han haft med sig i ränseln.

Solen stod redan högt på himlavalvet när Rune såg älgen första gången. Han laddade bössan och gjorde sig beredd när det knastrade till i kommunikationsradion. ”Rune, är du där?” Det var Alfredsson som väste. ”Rune, för helvete, svara!” Rune släppte motvilligt älgen med blicken. Det var något i Alfredssons röst som han inte kunde ignorera. Han tog komradion, ”Ja, Rune här, det här måste vara viktigt. Jag hade just en tretaggare i sikte!”

”För fan, Rune. Hallgren är på väg åt ditt håll!” ”Hallgren? Vad fa…” ”Han har yxan med sig så han är väl ute för att hugga ner smågranarna” avbröt Alfredsson. ”Men han får för fan i helvetet inte se dig i jakttornet! Så se för in i helvete till att pallra dig ner snabbt som ögat!”

Rune hade redan slängt ner ränseln och öppnade snabbt lönnluckan han byggt in i tornet när han och Alfredsson hjälpts åt att resa det förra våren. Lönnluckan var fiffigt konstruerad och svår att upptäcka. Den rymde precis älgstudsaren som Rune snabbt osäkrade och sköt ner i luckan. Sedan klättrade han så snabbt han kunde ner från tornet och landade precis när Hallgren dök upp borta i brynet där skogen tog vid efter vindfällan. Rune tänkte febrilt. Hur skulle han klara sig undan? Hallgren var känd för sitt dåliga lynne. Särskilt i samband med alkohol. Nu började Hallgren vifta och skrika. Rune vinkade tillbaka. Hallgren rörde sig förvånansvärt smidigt för sin ålder och sin kroppshydda. Han var stor och det var inte bara fett på den kroppen. Rune hade mer än en gång sett honom klyva ett vedträ med bara händerna.

”Hej, Rune! Vad gör du här ute?” Hojtade Hallgren som nu kommit fram till Rune. ”Ska du tjuvstarta älgjakten din gamla skurk?” Hallgen skrockade förtjust åt sitt skämt. Rune skrattade till och slog ifrån sig. ”Nej för fan, Hallgren, du känner väl mig. Hederligheten själv! Jag är bara ute och rekar inför jaktstarten i övermorgon. Du vet väl att Alfredsson och jag byggde tornet här i våras?” ”Ja, ja för jävulen Rune, dig kan man nog lita på. Men vi går väl upp i tornet och tar en titt?” Hallgren började klättra upp för stegen till tornet. Rune följde efter. Uppe i tornet plockade Hallgren fram en fickplunta. Han såg plirande på Rune. ”Du ska väl ha dig en jävel?” Det var ingen fråga och Rune tog en ordentlig klunk ur den rejält tilltagna fickpluntan. Han noterade att den var långt ifrån full. Hallgren hade tydligen tagit sig både en och flera stärkande supar under dagen. Han räckte pluntan tillbaka till Hallgren som satte den till munnen och halsade ett par rejäla klunkar. Rune tittade ut över skogen. Älgen var sedan länge försvunnen. Plötsligt blev han medveten om att Hallgren stod och stirrade på honom med hat i blicken. ”Din jävel,” väste han. ”Du skulle tjuvstarta! Fy fan en sån svikare!” Han arbetade sig upp till ett raseri som böjrade glöda. Rune stod närmast stegen och tog ett steg närmare. Nu såg han vad Hallgren redan sett. Han hade glömt gömma gevärets fodral. Det låg kvar där han hängt det över stängslet som löpte runt tornet. ”Din jävel,”skrek Hallgren igen. ”Jag ska fanimig döda dig!” Rune slängde sig snabbt ner för stegen och kom ner på marken. Men Hallgren var inte långt efter och han kastade sig över Rune, som tappade balansen och föll tungt omkull. Hallgren hade fått upp yxan och måttade ett slag mot Rune. Han var blind av raseri och slog besinningslöst mot kroppen. Men Rune kände inte längre någonting. Någonstans mellan tredje och fjärde slaget hade han blivit medvetslös och det dröjde inte många sekunder innan livet rann ur honom för gott.

Hallgren reste sig efter väl förrättat värv. Han spottade ner mot Rune. ”Fy fan,” sa han. ”Där fick du så du teg, din jävel!” Han plockade upp pluntan som han tappat i stridens hetta, såg sig omkring och började gå in mot skogen.

En kommunikationsradio började knastra. ”Rune, Rune är du där? Rune, svara då!”

-----------------------------

Upp

Övning: Reseskildring.

Lärare: Oscar Hemer.

Min resa i tid och rum

Liksom dimbankarna som avlöste solen medan vi reste genom Danmark, växlade också min sinnesstämning mellan ångest och en liten spirande glädjekänsla. Det var första gången vi reste så långt utan barnen. Jag intalade mig själv att både barn, hundar och katter var i goda händer och skulle komma att klara sig utmärkt utan mig under en veckas tid. Min make som satt vid ratten visade inga som helst tecken på oro över kvarlämnade familjemedlemmar. Jag försökte göra som han och kopplade av medan vi la danska mil bakom oss och ganska snart hade lämnat landet för en sjöfärd över till Tyska Puttgarden.

Efter att ömsom ha susat fram i 140 km/tim, ömsom ha sniglat oss fram i fastfrusna kilometerköer på Autobahn anlände vi sent på kvällen till Bregentz. Bregentz är en liten stad som ligger vid Bodensjöns östra strandkant, i Österrike men alldeles nära gränserna både till Tyskland och Schweiz. Ännu var vi inte framme vid resans mål, men den sista biten skulle till stor del bestå av slingrande alpvägar och den delen av resan ville vi gärna avnjuta i dagsljus.

Vi hittade hotellet ganska snabbt, checkade in och bad om garageplats för bilen. Fullpackad med våra saker vågade vi inte låta den stå ute och fresta eventuella österrikiska ligister. När vi hittat en ledig plats och plockat ut väskorna vi behövde för natten, kastade vi en blick på bilen innan vi gick mot hissen. Då fick vi se en skylt i taket, ovanför just den plats vi valt att parkera på, som upplyste om att detta var en ”Frauenparkplatz”! Jag undrade vad som gjorde den till en speciellt lämplig parkeringsplats för kvinnor och konstaterade att den var bredare och inte hade några irriterande pelare i vägen. Som inbiten jämställdhetskämpe blev jag dock inte så lite förbannad över att kvinnor i Österrike ansågs så dåliga på att parkera att de måste ha speciellt utformade parkeringsplatser. Jag funderade också över hur de förhindrade att listiga lederhosenprydda tyrolare parkerade på en sådan plats. Jag vet inte om de har speciella ”kvinnoparkeringstillstånd” ungefär som våra handikapptillstånd att fästa på bilarnas vindruta?

Efter en och annan tysk öl på hotellrummet sov vi gott och vaknade utvilade till en vidunderlig utsikt över alplandskapet i Vorarlberg, Österrikes västligast belägna Bundesland. Med en känsla av overklighet stod jag i fönstret och betraktade de typiska österrikiska husen på andra sidan gatan och det omgivande snöklädda bergslandskapet. I så många år hade jag längtat efter den här synen och nu var jag faktiskt här. En fördel med att resa med bil jämfört med flyg är att det tar längre tid och själen har större möjligheter att hinna ikapp när kroppen förflyttar sig mil efter mil. Ändå hade jag inte riktigt hunnit med. Inte riktigt hela jag befann mig här och nu. Men jag var på god väg.

Hotellfrukosten var dyr så vi checkade ut och körde in på en bensinstation på väg ut ur Bregentz. Köerna till detta ”Tankestelle” ringlade långa och vi fick vänta länge på att få fylla bilens bensintank. Längs hela vägen genom Tyskland och i Österrike hittade vi inte en enda automatiserad bensinmack. Alla hade manuell betalning som enda alternativ. Med få personer i kassan som dessutom skulle betjäna kunder som ville handla annat än bensin tog det sin lilla tid innan man fick betalat och kunde åka vidare. Något som däremot var automatiserat på några ställen var toaletterna på bensinstationerna. När jag kom ner till den pedantiskt välstädade toalettlokalen fanns där visserligen en man iklädd vit rock som gjorde att han mest liknade en sjukvårdare, men han hade mest vakthållande funktion. För att få passera in till själva toaletten var jag tvungen att betala en Euro. Om man inte hade växel fanns en inbyggd växlingsapparat i samma maskin som släppte in en när man lagt i pengarna. Inne på toaletten var toalettstolen utrustad med en funktion som automatiskt snurrade toalettringen samtidigt som den rengjordes. Spolningen satte igång genom en sensor som gjorde att man inte behövde vidröra någonting efter sitt besök. Vattnet i handfatet kom naturligtvis automatiskt så snart man satte ner händerna, liksom handdukarna matades fram med hjälp av sensorer. Automatiken kunde de till fulländning, tyskarna, men inte tillämpa den på betalningen av tankad bensin…

Vi fick bilen fulltankad och stärkte oss själva med nybryggt kaffe serverat av flinka och vänliga servitriser. De svarade på min stapplande tyska med härligt sjungande österrikiska och väckte sedan länge bortglömda känslor till liv. Det var tjugo år sedan jag själv arbetade som servitris i Österrike under några säsonger. Jag hade lämnat en liten del av mitt hjärta kvar i Österrike då.

Efter några få mil började vägen leda uppåt och slingra sig längs bergets sluttningar och vi trängde allt djupare in i Montafondalen. Allra längst in i dalen skulle vi och vi passerade by efter by allt eftersom bergen mer och mer tornade upp sig längs vägens båda sidor. Överallt såg vi skidliftar och pister som ledde ner till byarna längs dalgången. Hotellen avlöste varandra och blandades med små affärer, boningshus med Zimmer Frei, boskap i hagar, bagerier, sportaffärer och affärer för skiduthyrning. Människor klampade vägen fram i slalompjäxor med skidorna på ena axeln och stavarna i handen. Infödda skyndade till sina arbeten eller till affären. Nästan framme vid dalens sista by, vårt mål, körde vi förbi ett vägarbete. De höll på att bygga en välbehövlig tunnel genom berget. Med en enda väg som ledde till byarna längst upp i dalen måste de vara ganska sårbara vid trafikolyckor eller om det skulle gå en lavin.

Vi hittade vårt lägenhetshotell och skyndade oss att packa in. Det var ett typiskt österrikiskt hus, vitkalkat med mörkbruna breda balkonger som löper runt hela huset och bruna luckor vid alla fönster. Taket var täckt med ett flera decimeter djupt lager snö och det lilla växthuset utanför som påminde om andra årstider, var nästan helt begravt i snö. En smal gång var uppskottad utanför huset och ledde till byns centrum, där det trots byns litenhet fanns både Supermarket, sportaffär och ett par tre restauranger förutom ett större hotell med det föga originella namnet Hotel Sonne.

Lägenheten var stor och rymlig med två rum och ett stort badrum. Balkongen bjöd på utsikt mot bergen som kändes väldigt nära. Nästan så att de skulle störta in över det lilla huset. Den här tiden på året steg solen tyvärr aldrig så högt att den nådde ner till vår balkong. Men å andra sidan tillbringade vi inte mycket tid i lägenheten om dagarna. Vi hade underbara dagar i backarna i strålande sol och härlig snö. Korta liftköer och långa pister. På kvällarna lagade vi något enkelt i lägenheten innan vi stupade i säng, fullständigt utpumpade av all frisk luft, vackra vyer och fysisk aktivitet. Ett par gånger var vi på Hotel Sonne och åt. Kyparen var precis så vänlig och bjöd på den personliga omtanke som jag mindes var så utmärkande för de österrikiska vänner jag mötte för tjugo år sedan.

I äggliften den sista dagen hamnade vi tillsammans med en ung svensk tjej. Hon berättade att hon var här för andra säsongen, arbetade på ett hotell, åkte skidor så fort hon var ledig och träffade många unga människor från hela världen. Det hade lika gärna kunnat vara jag som satt där för tjugo år sedan. Så lite som förändras på tjugo år och så mycket.

--------------------------

Upp

Övning: Skriv en biografi om Carlos Gardel.

Lärare: Sigrid Combüchen.

Carlos Gardel

En biografi med utgångspunkt i kvinnorna i hans liv.

Doña Berta Gardes dog den 7 Juli 1943 och ligger efter sitt eget önskemål, begravd bredvid sin son Carlos Gardel, på Cementario de la Chacarita i Buenos Aires. Doña Berta blev, så när som på en vecka, 78 år gammal. Åtta år tidigare hade hon förlorat sin älskade son i en flygolycka. Hon sörjde sin sons död varje dag fram till sin egen död och besökte hans grav varje vecka. För att söka lindring i sin sorg, gick hon också och såg de filmer sonen medverkat i under åren.

På Frankrikes nationaldag, den 14 juli, 1865 föddes Marie Berthe Gardes i Toulouse, Frankrike. Hennes far dog när hon var mycket ung och hennes uppväxt präglades av modern som gjorde sitt yttersta för att vaka över Bertas dygd. Livet i Toulouse var svårt och fattigt. För att undkomma fattigdomen lyckades Bertas mor ta sig tillsammans med sin dotter till Venezuela när Berta var omkring femton år. Denna flytt till, inte bara ett främmande land, utan även en främmande kontinent och en främmande kultur, påverkade den unga Berta som redan förlorat en stor del av sina rötter och sin trygghet genom faderns död några år tidigare. Det visade sig dessutom att det inte var så lätt att slå sig fram och skapa sig en framtid i det nya landet, utan fattigdomen förföljde den lilla familjen även där. Efter bara några få år tvingades Berta och hennes mor återvända till Frankrike och slå sig ner hos Bertas morföräldrar och morbror vilka drev en handelsbod i Toulouse.

Berta var en ung och vacker kvinna. Hennes avsaknad av fadersgestalt och splittrade uppväxt, gjorde att hon drogs till äldre män och trots att hennes mor gjorde vad hon kunde för att vakta sin dotter, tvingades hon en tidig vårdag 1890 inse att Berta var gravid. Fadern var en äldre, redan gift man med flera barn sedan tidigare. Berta och han hade smugit sig till hemliga kärleksmöten under flera månader, men han hade ingen avsikt att lämna sin familj trots att han var uppriktigt fäst vid den unga Berta.

Bertas mor och den övriga familjen kunde inte acceptera den olycka Berta dragit över sig och familjen. När Charles föddes den 11 dec. 1890 tvingades Berta stå ut med allt grövre trakasserier från främst modern. Det var då hon bestämde sig för att göra samma resa som hon och modern gjort flera år tidigare. Hon skulle söka lyckan i Amerika.

Hon började omedelbart spara för att få ihop medel till resan och efter drygt två år kunde hon stiga iland i Buenos Aires, den 9 mars 1893. I Buenos Aires hade hon sedan tidigare några få franska vänner som hjälpte henne att komma tillrätta i det nya hemlandet.

Berta tog arbete som strykerska och även om de levde fattigt lyckades hon försörja sig och sin pojke. I avsaknad av annan familj växte bandet mellan mor och son sig starkt och Charles var under hela sitt liv starkt bunden till sin mor, liksom hon till honom. Han var mån om att sköta sina studier för att inte göra sin mor besviken, även om han också hade en inneboende upproriskhet som gjorde att han rymde hemifrån ett flertal gånger.

Sexton år gammal gav han dock upp studierna under andra året i high School, där han gick en hantverksutbildning. Under skoltiden hade han bidragit till sin och sin mors försörjning genom att sjunga på barer och privata fester. När han sjöng upplevde han något som han aldrig tidigare upplevt. Det var stunder av ren lycka. Att forma orden och känna hur rösten följde melodiernas uttryck var något som gav honom en lyckokänsla som han snart inte kunde vara utan. Han bestämde sig för att satsa på sången fullt ut och började uppträda på caféer och restauranger i grannskapet.

Sex år senare lade han bort sitt franskklingande namn och började kalla sig Carlos Gardel. Han förnekade samtidigt sitt franska ursprung och sade sig vara född i Uruguay. Detta förnekande hade att göra med hans med åldern ökande förståelse för vad hans mamma varit utsatt för när hon blivit havande med honom. Han ville inte längre ha att göra med sin franska släkt.

Efter att ha varit inblandad i ett svartsjukedrama där han blev skjuten i bröstet av maken till en bordellmamma han hade en affär med, blev han medveten om sin egen dödlighet och sakta började han också komma på andra tankar beträffande sina släktingar. En bidragande anledning till hans mer förlåtande sinnelag var att hans mor och stora förebild i livet, tycktes ha förlåtit sina släktingars intoleranta hållning i samband med sonens födelse. Hon ville resa tillbaka till sitt barndomshem och i januari 1924 gjorde Carlos henne sällskap där. Kanske bottnade hennes förlåtande attityd i behovet att visa sin familj hur bra hon lyckats i livet genom sin son, som hon var omåttligt stolt över.

Under följande år besökte Carlos sin mormor och morbror i Toulouse ytterligare fyra gånger. Hans sista besök ägde rum den 25 augusti 1934 då han efter flera månaders hårt arbete tog semester och reste med en ångbåt till Europa där han tillbringade några dagar tillsammans med sin mor i Toulouse.

Liksom sin mor växte Charles upp utan fadersgestalt. Detta förhållande präglade även Charles som vuxen då han var oförmögen att ha en seriös, längre relation till en kvinna. Han förblev ogift under hela sitt liv även om många kvinnor hävdat att just de var hans enda stora kärlek.

Den mest kända och långvariga relationen är den som Gardel hade med den tjugo år yngre Isabel del Valle. De träffades första gången 1921. Gardel var då 31 och Isabel var knappt 14 år gammal. Förhållandet med Isabel höll i sig i många år men hade också flera långa avbrott.

Det fanns egentligen bara plats för två kärlekar i Gardels liv: kärleken till hans mor och kärleken till sången. Förhållandet med Isabel var ett försök att upprätthålla en fasad som förväntades av allmänheten. Carlos var blyg och i det närmaste rädd för kvinnor, präglad som han var av den starka bundenheten till hans mor. Han var rädd att hans mor inte skulle acceptera en annan kvinna i hans liv. Han hade heller inga förebilder eller ideal att hålla sig till i hur ett förhållande skulle vara. Den tjugo år yngre Isabel verkade relativt ofarlig jämfört med de mer jämnåriga kvinnor han sammanförts med. Han uppvaktade den unga Isabel på de sätt han kände till, genom att skänka henne presenter och skicka kärleksbrev, men han glömde aldrig sin mor. Vid ett tillfälle lät han tillverka en ring med diamanter som kunde öppnas och innehöll ett foto av honom själv. Ringen lät han tillverka i två exemplar och gav en till sin mor och en till Isabel.

Efterhand som Isabel växte upp blev hon också ett allt större hot mot hans starka relation till modern. Isabel började ställa krav på honom och Gardel försökte förtvivlat fly undan. Även Isabels familj började utnyttja Gardels goda ställning och tiggde ständigt pengar av honom. Han var en god och generös människa som visste hur det var att leva i fattigdom, men efterhand som åren gick och kraven från Isabel och hennes familj växte började han uppleva det som en alltför stor börda.

Han klarade dock inte att på egen hand avsluta affären med Isabel utan bad i flera brev till sin vän och assistent Defino, att denne skulle tala med Isabel och hennes familj i hans ställe. Det definitiva slutet på relationen dröjde dock ända till november 1934 då Defino lyckades få familjen att gå med på en uppgörelse som innebar att de blev lösta från sina skulder med Gardels hjälp i utbyte mot ett löfte att de aldrig skulle ta kontakt med honom igen.

Isabel medgav dock aldrig officiellt att hennes relation med Gardel var över. Tvärtom fortsatte hon att uppträda som hans fästmö även efter den tragiska flygolycka som ledde till hans död.

Carlos Gardel levde för sin sång och för sin mor. För sin publik visade han upp en fasad av en ständigt leende världsman, som strödde pengar omkring sig, alltid med en cigarett i handen. Men bakom ytan doldes en blyg, tillbakadragen, starkt modersbunden man med osäker sexuell läggning.

------------------------------

Upp

Övning: Att skriva lyrik.

Lärare: Tommy Olofsson

Bananstölden

På torget bland fruktstånden

och blommorna

strosar jag

i septemberskolskenet med

blues i öronen

bland apelsiner,

äpplen och päron

av särskild sort.

Bananernas antal

minskar

när en äldre man

i ljus kort jacka vant

och vesslesnabbt

plockar åt sig en av

de gula

frukterna.

Förstulet ser han sig om

ingen ser

utom jag

åtta kronor kilot

kostar de.

Mannen vandrar vidare

mot äpplen av

okänd sort

men från egen odling

medan jag strosar vidare

till solrosor astrar

och ringblommor

svenska plommon och

potatis från egen

odling

--------------------

Upp

Fritt vald uppgift - men med begränsningar.

Skriv en text med följande begränsningar eller möjligheter: Det regnar, Minst en kvinna åker på en buss, minst en man stiger på bussen, ett barn skriker, chauffören dricker kaffe ur en pappersmugg, någon välter ut innehållet i en kasse över bussens golv, en hund sliter sig och kommer lös i bussen, någon blir förälskad, någon blir berusad, någon missar sin hållplats, någon får sitt liv oåterkalleligen förändrat.

Lärare: Boel Gerell

Bussresan

Fanklubben ”Zlatansompresiden.nu” var på väg för att se sin stora förebild spela en uppvisningsmatch på Råsunda. Stämningen steg allt eftersom innehållet i de medhavda flaskorna sjönk. De var tre grabbar som inte hade någon annan gemensam referenspunkt än kärleken till Den Store Zlatan. Denna kärlek var dock fullt tillräcklig för att binda dem samman som om de suttit ihop med björntråd. De gick alla i olika skolor och bodde i olika områden av stan men hade funnit varandra via Internet och träffades numera varje vecka för att tala om sin idols senaste bravader. Det var inte bara stjärnans mål som dryftades på deras möten utan minst lika mycket hans liv utanför fotbollsplanen. Deras högsta önskan var att få träffa honom och prata med honom. Om de fick den möjligheten skulle de vara lyckliga resten av sina liv.

Men att få se honom spela live var, om än inte samma sak som att träffa honom personligen, i alla fall nästan lika häftigt. De skanderade sin heja-ramsa: ”ZLATAN, ZLATAN FÖR PRESIDENT, ZLATAN, ZLATAN HAN ÄR FRÅN HIMMELEN SÄNT!”

Alla hade fotbollströjor på sig med Zlatans namn och nummer i hans nuvarande klubblag. Dessutom hade de samma frisyr som han och övade sig ständigt framför spegeln på att efterlikna hans charmiga leende och sätt att dra handen genom håret. Lill-Micke hade dessutom kommit över en klocka som var en exakt kopia av den Zlatan fått av sin mamma när han fyllde arton. Han var mäkta stolt över klenoden och bar den endast vid speciella tillfällen. Detta var ett sådant tillfälle.

Killarna hade ockuperat hela baksätet i bussen, som var halvfull. Fönsterrutorna strimmades av regndroppar. Gurra, som satt närmast fönstret skrev ”Zlatan e best” med pekfingret i imman på rutan. Kvinnan som satt framför dem hade en yllekappa på sig. Det luktade starkt av vått ylle och Jonte tog en klunk till ur flaskan han hade i en kasse på golvet. Det gällde att få i sig drickat innan de kom fram till Råsunda. Vakterna skulle säkert som fan i kyrkan muddra dem vid ingången. Men hade de spriten innanför bröstet fanns det inte mycket de kunde göra. Han kände hur berusningens bekymmersfria tankar erövrade honom och han log mot hela världen. Detta var lycka!

Plötsligt gjorde bussen en häftig inbromsning och Jonte, som satt i mitten av baksätet och hade sin kasse med dricka på golvet, hann inte få fatt i kassen innan den for iväg längs mittgången. Flaskan åkte ut ur kassen och rullade fram längs mittgången. Jonte tappade också balansen och ramlade framstupa ner på golvet.

Bussen hade stannat innan han kom upp på vingliga ben och vandrade fram längs mittgången för att hämta sin kasse och flaska. Chauffören hade öppnat dörren för att släppa på en passagerare som stått dold i mörkret på hållplatsen.

Mannen klev ombord på bussen. I handen hade han en pappersmugg med rykande hett kaffe. Hans glasögon var igenimmade. Jonte såg hur han började leta i byxfickorna efter pengar till biljetten. När han letat en stund bad han chauffören hålla kaffemuggen medan han torkade av sina glasögon med en flik av skjortan som han dragit upp ur byxorna. Sedan krängde han av sig ryggsäcken och öppnade dragkedjan.

Chauffören kunde inte motstå doften av nybryggt kaffe utan vände sig om och sörplade förstulet en mun full, medan mannen var upptagen med att rota igenom sin ryggsäck efter plånboken. Till sist gav han upp och slog ut med händerna. Chauffören sa att han kunde få åka med ändå om han fick behålla kaffet. Mannen satte sig på sätet bakom chauffören.

Jonte hade fått tag i både kasse och flaska och började gå tillbaka mot sin plats medan chauffören svängde ut från hållplatsen.

I det utrymme som i vanliga fall är reserverat för barnvagnar stod en man med en halvstor hund. Troligen Schäfer blandat med en eller ett par andra sorter tänkte Jonte när han passerade. Just då gjorde hunden ett utfall mot honom och mannen tappade kopplet han höll i.

Jonte var i vanliga fall inte rädd för hundar men han ryckte till när hunden gjorde sitt utfall och tog några snabba steg bakåt i bussen. Detta väckte hundens jaktinstinkt till liv och den följde efter honom. Mannen skrek efter hunden och försökte få tag i kopplet, men innan han hunnit fram hade hunden hoppat upp och bitit efter Jontes arm.

Ett barn som satt på sätet bredvid började skrika när hunden attackerade. Jonte vände sig om och försökte sparka och slå efter hunden. Detta triggade dock hunden ännu mer och med ett kraftigt morrande kastade den sig upp mot Jontes strupe.

I samma ögonblick girade bussen, Jonte tappade balansen och ramlade baklänges med hunden över sig. När hundägaren äntligen fått tag i kopplet och ryckte hunden till sig hade den halva Jontes näsa i munnen.

Jonte skrek och tog sig för ansiktet, hunden skällde och ylade om vartannat. Chauffören hörde tumultet och såg i backspegeln att något hänt, så han körde in till kanten och stannade bussen. När han klev bakåt i bussen och fick se Jontes blödande ansikte tog han genast upp sin telefon och ringde 112.

Medan de väntade på ambulansen tog hundägaren ut hunden utanför bussen. Kvinnan med den våta yllekappan reste sig och gjorde honom sällskap.

Under tiden hade Jontes sällskap gjort plats i baksätet för honom så han kunde lägga sig ner. Hela tiden höll han handen för ansiktet och jämrade sig förtvivlat. Blodet sipprade fram mellan hans fingrar och droppade ner på sätet.

Kvinnan i yllekappan bjöd hundägaren på en cigarett. Hon berättade att hon var hundpsykolog och genast hade lagt märke till hunden på bussen. Om han ville var han välkommen till henne för att få hjälp med hunden och försöka få bort dess aggressiva beteende, innan han bestämde sig för att avliva den. De pratade vidare och rökte ännu varsin cigarett innan ambulansen och polisen anlände.

När polisen hade fått sina uppgifter av hundägaren stod kvinnan med yllekappan fortfarande kvar. ”Skulle du vilja följa med hem och titta på mina hundetsningar?” frågade hon hundägaren med ett inbjudande leende.

Jonte fick åka till sjukhuset. Näsan som hunden slitit loss hittades aldrig. Hans ansikte blev sig aldrig mer likt. Han missade Zlatans match på Råsunda.

Det gjorde resten av fanklubben också. När bussen äntligen körde vidare var de så berusade att de somnade i det nedblodade baksätet och missade hållplatsen vid Råsunda.

-----------------------------

Till sidans topp