När mobbingen drabbade oss var jag fullständigt oförberedd. Jag har alltid föreställt mig att vår äldsta son, jag kallar honom A, är den starkare av våra två pojkar. Han skulle aldrig bli något mobboffer. I så fall skulle risken vara större att han blev en av dem som mobbade. Däremot har jag alltid varit rädd för att den yngste skulle bli utanför. Så fruktansvärt fel man kan ha.
Allting började… Finns det någon början på något sådant här förlopp? Finns det något slut?
Började det när han bytte fotbollsklubb, när han bytte klass, när han började skolan, när han gick på dagis, när han föddes? Har det slutat nu när han har bytt klass, när han har bytt skola? Eller kommer det att börja igen? Kommer han att återuppleva alltsammans när hans egna barn en gång går i skolan och blir utsatta för mobbing och utfrysning, såsom jag återupplevde min egen barndoms mobbingsituation?
A har alltid varit orädd och framåt. En av de bästa på sport och idrott. Intelligent och lätt för att lära. Han började tidigt med fotboll och så småningom blev detta hans huvudintresse. Efterhand som han växte till sig och blev en skickligare fotbollsspelare, blev det allt tydligare att den lokala klubben inte längre kunde erbjuda honom några utvecklingsmöjligheter. Så småningom beslöt han sig för att provspela för en klubb i Lund. Detta fungerade mycket bra och han var välkommen in i denna fotbollsklubb, med ambitioner och möjligheter långt högre än i hans gamla klubb. Han gick från att ha varit en av de bästa i laget, till att vara en medelmåtta i det nya laget.
Nu när A tagit det första steget och bytt klubb, var det fler som ville följa efter. Alla hade inte möjlighet beroende på att det krävs mycket skjutsande från föräldrarna, men två killar till bytte klubb strax efter A.
Nå, A trivdes bra i sitt nya lag. Han blev väl mottagen av de andra lagmedlemmarna och fann sig i att inte längre kunna vara på topp. Han är öppen och social och har ett trevligt sätt, vilket säkert bidrog till att han ganska snabbt fick en given plats i laget.
I skolan började dock problemen hopa sig. En dag kom A hemspringande, med gråten i halsen mitt på dagen. Han berättade att klasskamraterna hade sprungit ifrån honom då de var ute på promenad med hela klassen. Detta hade upprepats ett flertal gånger och till slut orkade A inte hålla masken längre utan flydde hem. Nu kom det också fram att det inte var enda gången liknande saker hade hänt. Helt plötsligt hade killarna börjat flytta sig och byta bord när A kom och satte sig vid deras bord. Hans bästa kompis i klassen som han umgåtts mest med, undvek honom och han hade inte längre någon som ville arbeta tillsammans med honom när det var grupparbete. Om han ändå blev inplacerad i en grupp, lät de inte honom vara delaktig i arbetet utan sa elaka kommentarer till honom att han ändå inte dög något till.
När jag fick höra detta blev jag fullständigt rosenrasande och ringde direkt upp skolan. Jag fick tala med hans lärarinna som lovade att tala med klassen, men samtidigt rådde mig att kontakta skolans rektor för att aktivera den antimobbingplan som finns på skolan. Jag gjorde så och fick efter mycket om och men kontakt med studierektorn. Nu var det väldigt besvärligt för det var fredag och sedan var hon borta på måndagen osv. Så trots att det i antimobbingplanen stod att det var viktigt att tala med den utsatte eleven samma dag, så skulle detta skjutas på till efter helgen. Jag stod på mig och till slut gick studierektorn med på att hon skulle tala med killarna som utsatt A för denna behandling redan samma dag och sedan skulle hon tala med A följande vecka.
Något senare ringer telefonen och några av As klasskamrater vill prata med A och ber honom om förlåtelse. Jag talar med han lärarinna igen som säger att de verkligen ångrar sig och hoppas att det ska bli bra igen och att A ska kunna komma till skolan igen på måndagen. Jag hoppas att detta är sant och gläder mig åt att det kunde komma till ett så snabbt resultat.
Men detta är bara början…
Sammanfattning av artikel ur Lärarförbundets Tidningar, Ett månghövdat vidunder av Kjell Granström.
Granström menar att det finns ett flertal orsaker till mobbing och hur man på skolan ser på orsakerna till mobbningen styr i sin tur valet av åtgärder mot mobbning.
Författaren pekar på vilka olika åtgärder som blir följden av olika synsätt på orsakerna till mobbning: a) orsakerna ligger hos offret, b) orsakerna ligger hos mobbarna eller c) orsakerna står att finna i miljön.
Orsakerna ligger hos offret
Om man anser att orsakerna ligger hos offret finns det två förklaringsmodeller, en biologisk och en socialpsykologisk.
Den biologiska förklaringsmodellen menar att orsaken till att vissa barn mobbas beror på att dessa uppträder avvikande eller ser annorlunda ut. Forskningsstödet för att mobboffer bland skolelever skulle vara fysiskt eller psykiskt avvikande på något systematiskt sätt är dock inte särskild övertygande, skriver Granström. Ändå är detta en vanligt förekommande föreställning hos många människor.
Åtgärderna enligt denna förklaringsmodell skulle vara att flytta den mobbade eleven, se till att eleven beskyddas genom vuxnas övervakning eller kamratstöd.
Enligt den socialpsykologiska förklaringsmodellen beskrivs gruppens liv i termer av samspel mellan olika roller. Man använder teatermetaforer för att beskriva klassens eller gruppens interaktion och utgår från att alla vill vara med i pjäsen och ha en egen roll. Om alla andra roller redan är upptagna brukar rollen som syndabock eller hackkyckling finnas kvar.
Åtgärder enligt denna förklaringsmodell innebär att man ser det som lärarens uppgift att tillsammans med eleven hitta en annan roll som är mindre destruktiv för eleven. Detta kan ske genom att man har rollspel i klassen. Lärarens agerande och betydelse för klassens rollbesättning är stor enligt detta synsätt.
Orsakerna ligger hos förtryckarna
Om man anser att orsakerna till mobbningen står att söka hos förtryckarna kan man använda sig av antingen en inlärningspsykologisk förklaringsmodell eller en psykoanalytisk förklaringsmodell.
Enligt den förstnämnda förklaras en mobbares beteende som en form av felinlärning eller som en brist i utbildning och uppfostran. Anledningen kan ligga i elevens hemsituation eller i att skolan inte lyckats klargöra och lära ut vad som hör till elevrollen på ett tydligt sätt.
Åtgärderna vid detta synsätt blir att hitta en metod att komma tillrätta med felinlärningen och istället lära in rätt beteende. Detta kan ske genom att mobbaren tillsammans med någon vuxen får tänka ut vad man kan göra för att förhindra mobbning. Mobbaren får sedan pröva detta nya beteende. Genom att de vuxna följer upp och belönar framstegen sker en inlärning av ett nytt beteende.
En annan åtgärd skulle vara att flytta eleven som mobbar. Detta kan ses som en bestraffning för felaktigt beteende eller ett sätt att bryta ett felinlärt relationsmönster.
Den psykoanalytiska förklaringsmodellen menar att tidiga barndomsupplevelser kan prägla personligheten även i senare år. Forskare har funnit att mobbarna många gånger kommer från problematiska hemförhållanden, kanske med auktoritära och bestraffande föräldrar, inkonsekventa, frånvarande och ointresserade eller avvisande vuxna. Detta skulle kunna ge upphov till en hög nivå av ångest och aggressivitet hos barnet. Grundnivån hos mobbarna är så hög att det bara behövs ett litet tillskott för att bägaren ska rinna över. Ett sätt att hantera aggressivitet och självkänsla skulle, enligt forskarna, vara att degradera, förödmjuka och dominera andra. Enligt detta synsätt reglerar mobbarna sin inre otillfredsställelse, ångest och aggressivitet genom att förtrycka kamrater som de upplever som provocerande eller svagare.
Några forskare menar att de saknar empatisk förmåga, men är duktiga på att manipulera andra och utöva makt.
Åtgärder som utgår från detta psykodynamiska synsätt innebär att man måste komma tillrätta med mobbarnas grundläggande problem genom individuell-, grupp- eller familjeterapi.
Orsakerna finns i miljön
Här finns det dels en gruppsykologisk förklaringsmodell, dels en värdepedagogisk förklaringsmodell.
Den gruppsykologiska modellen menar att om uppgifterna i klassrummet är oklara eller för svåra, om arbetsformerna inte är tydliga och om lärostoffet är svårtillgängligt eller obegripligt kan det uppstå oro i klassen. Om dessutom ledarskapet är oklar kan oron leda till att ångest, irritation och aggression uppstår i gruppen. Ett sätt för gruppen att hantera denna typ av ångest och osäkerhet kan vara att kanalisera oron i kampbeteende. Gruppen utser då en syndabock bland kamraterna som blir måltavla för gruppens missnöje. Genom att kollektivt projicera gruppens tillkortakommanden på en bestämd individ i gruppen minskar tillfälligt gruppens ångest.
Åtgärder med utgångspunkt i en gruppsykologisk förklaringsmodell innebär att definiera vad det är i miljön, arbetsformerna eller ledarskapet som ger upphov till gruppens ångest. Detta kan innebära att elever och vuxna tillsammans kvalitetsgranskar den sociala och arbetsmässiga miljön i klassrumsarbetet. Man fokuserar inte på mobbningen utan på de arbetsmässiga villkor som antas ha givit upphov till de destruktiva processerna.
Enligt den värdepedagogiska förklaringsmodellen finns en risk att passivitet och otydlighet från skolans sida beträffande grundläggande värden kan leda till en utveckling av fördomar, etnocentrism, främlingsfientlighet och rasism. Detta blir ett sorts berättigande för att ge sig på individer som upplevs som annorlunda, avvikande, svaga eller utmanande. Mobbningen ses som ett uttryck för att andra värden än de skolan förfäktar har invaderat klassrummet.
Åtgärder kan innebära att i gruppövningar, rollspel och lyssnarövningar hjälpa eleverna att utveckla sin sociala kompetens och empatiska förmåga att tillägna sig prosociala normer.
Slutsatser:
Mobbning är inte ett enhetligt fenomen med en generell förklaring. Sannolikt samspelar olika faktorer och förstärker varandra. Varje mobbningssituation måste således analyseras ingående för att kunna samordna lämpliga insatser.
Man kan emellertid förvänta sig att medvetenheten och kunskapen om ett så basalt mellanmänskligt fenomen som mobbning bör vara tillräckligt stor på en skola för att kunna differentiera och nyansera de åtgärder man vidtar för att komma tillrätta med de destruktiva krafterna.
Det finns inte ord som kan beskriva den smärta man som förälder känner när ens barn kommer hem och berättar om hur han trakasseras av den andra barnen i klassen.
En skärande smärta rakt genom bröstkorgen sprider sig till magen som en rödglödgad järnstav och utmynnar i ett raseri och ett ursinne som man aldrig trott var möjligt att känna.
Den primitiva instinkten hos en djurmamma som vill skydda sina ungar är en vindpust jämfört med den råa urtidsilska jag känner.
När någon som är större än en själv
Ställer sig i vägen
Så man inte kommer fram
Eller inte kommer in i sitt skåp
För att ta sina saker
Någon som är mycket större
Och starkare än en själv
Vad ska man göra då?
Första gången kan man strunta i det
Andra gången kanske också
Men tionde och elfte gången
Blir man så förbannad
Så jävla förbannad
Att man inte längre kan behärska sig
Man slår och slår och slår
Bankar skiten ur den jäveln
Trots att han är större
Och starkare än en själv
Så kommer en lärare och ser
Vad som pågår
Och man åker upp till rektorn
Som hummar och mumlar
Att så här får man verkligen inte
Bete sig
Och föräldrarna ska få en lapp
Minsann
Och nästa gång när man ska till skåpet
Så står den jäveln bara där och flinar
Hånfullt
Men man ser med tillfredsställelse
Att läppen har ett sår och ser svullen ut
Och det sitter torkat blod under näsan
Och när man går fram till skåpet
Så flyttar han på sig
Och låtsas att han precis skulle
Gå någonstans
Men man vet att det är
Inte på det viset.