Texter delkurs 1, VT-07

Delkurs 1: Att läsa för att skriva.

Lärare: Tommy Olofsson.

Uppgift: Med utgångspunkt i Hjalmar Söderbergs Martin Bircks ungdom ska du skriva en början och ett sluta v en imaginär roman. Början och slutet ska spegla varandra och knytas samman på samma sätt som Söderberg gör. Ge romanen en titel.

Livets Sång

Början

Det var en ovanligt kall novemberkväll när hon promenerade hem i mörkret efter att ha dödat sin man. Det tunna snötäcket knirrade och knarrade under skosulorna, näshåren frös till is när hon andades och ögonen tårades av kylan, eller kanske av sorg. Hjärtat slog med krampaktiga, tvekande slag och i bröstet satt en klump av förtvivlan som gjorde det omöjligt att fylla lungorna med luft. Hon visste bara att hon måste ta sig hem. Hem till tryggheten och det välkända. Där hon kunde släppa fram sorgen och den förkrossande känsla av övergivenhet som hotade att spränga henne i bitar.

Ångesten och rädslan över vad som komma skulle ruvade runt hörnet. Men hon visste att hon inte kunde gömma sig bakom några små vita piller den här gången. Nu var hon ensam. Nu hade hon ingen annan än sig själv att lita till. Ingen kärleksfull och älskad man som kunde plocka upp henne och hålla ihop henne om hon gick sönder. För kanske första gången i sitt liv var hon tvungen att bara lita till sig själv.

Hon kände ingen ånger över det hon gjort. Bara sorg över den slutgiltighet som döden för med sig. Sorg över den oåterkalleliga förlusten av en älskad livskamrat, bästa vän och förtrogen. Med obeveklig kraft hade döden smällt igen dörren. Bakom dörren låg deras olevda liv tillsammans.

Plötsligt övermannades hon av en väldig trötthet. Stegen kändes tunga och hon gick allt långsammare. Hela kroppen kändes som vore den fylld av flytande bly. Hon orkade knappt hålla sig upprätt. Hon ville lägga sig ner och bara sova.

Slutet

Solens strålar leker i hennes ögonvrå och lockar henne att vakna. Sömnigt gnider hon sig på ögat och rör lite på sig under täcket. Koltrasten sjunger sina långa drillar, en doft av äppleblom finner sin väg genom det vidöppna fönstret och stryker förbi hennes näsa. Hela kroppen känns avslappnad och tung av välbehag. Hon byter ställning och funderar på om hon skall gå upp eller ligga kvar en liten stund. Hon bestämmer sig för att låta välbehaget i sängen vinna över pliktkänslan. Det finns en tid för allt, tänker hon halvslumrande. En tid att njuta, en tid att jobba och vara duktig. För att de vackraste blommorna skall slå ut i full blom krävs en tid av mörker och kyla. Men idag skall hon njuta. Halvsovande låter hon tankarna vandra utan styrsel eller kontroll. Associationerna avlöser varandra i hjärnans avslappnade vindlingar och söker sig ner mot det undermedvetna.

I gränslandet mellan sömn och vaka ligger landet Klarhet. I Klarhetens land är Förtröstan kung och Tilliten drottning. Vägen till Klarhetens land är lång och svår. Långt ifrån alla når dit. Vägen är fylld av prövningar och utmaningar av olika slag som det är nödvändigt att ta sig förbi och hantera för att nå ända fram.

Hon är en av dem som har lyckats och tyngdlös svävar hon nu på en ström av blomdoft ovanför en porlande bäck. Bäckens porlande blir en melodi som övergår i glada ljusa röster blandade med en djupare grövre som varsamt för henne tillbaka till morgonen:

”ja må hon leva, ja må hon leva…”

---------------------

Upp

Delkurs 1: Att läsa för att skriva.

Lärare: Sigrid Combüchen.

Uppgift: Skriv en essä, eller ett försök till en essä. Litteratur: Katarina Frostensson, Skallarna. Bodil Malmsten, Priset på vatten i Finistére.

Med blicken ut genom fönstret

Med fötterna på skrivbordet, bakåtlutad i en allt annat än ergonomisk ställning, sitter jag i min arbetshörna. Tangentbordet vilar i knäet medan jag betraktar den del av livet som försiggår utanför mitt fönster. Det är en mikroskopiskt liten del, men för mig har den oändliga möjligheter.

Körsbärsträdets grenar avteckna sig mot himlen, snart kommer de att knoppas igen, hela trädet kommer att svepas in i en brudslöja av väldoft. Jag vet att detta är ett ovedersägligt faktum som bevisas av de knoppar jag redan nu i januari kan se framträda mot himlens vinterbleka ansikte. Det ger mig en trygg känsla av tidens gång när januari känns ändlös och tiden hotar att stanna.

Sälgens videkissar tittar försiktigt fram och ropar på att bli klappade och smekta av mjuka barnahänder, blodboken har ännu inte klätt av sig årets vinterskrud av rostbruna blad. Men snart. Snart kommer den nya tidens bladsprickning att slutgiltigt slita vinterdräkten av grenarna för att få plats för det nya och friska.

Stegen som jag lämnat kvar när jag beskar päronträdet står och lockar mig att komma ut igen. Ännu finns grenarna kvar på äppelträdet som väntar på sekatörens knipsande. Omedelbart och obevekligt resultat ger mig tillfredsställelse för både kroppen och själen.

Kärleksörtens nya knoppar trotsar januarikyla och snödrev. Tidigt börjar de sticka upp sina trubbiga trynen ur jorden. Jag undrar varför de har så bråttom. Kärleksörtens blomning hör till den senare i trädgården.

Vintergäckens solsken lyser redan sedan veckor och bryr sig inte alls om att den blev snötäckt några dagar. Den bara ruskar av sig snön och fortsätter lysa med oförminskad kraft. Min man har lika svårt varje år att minnas namnet på denna årets första ljuspunkt. Lika illa är det med snödroppen som man ändå kan tycka har ett beskrivande namn. Så det brukar bli vinterdroppar och snögäck. Eller också kallar han alltihop för krokus. Men spelar det någon roll vad det heter?

Kanske ändå. Det vi kan namnet på minns vi och det får en annan betydelse än det okända. Sedan jag gick trädgårdsutbildningen har min glädje av trädgården, som redan innan var stor, ökat ytterligare. I mitt inre namnger jag alla växter i trädgården när jag passerar dem på mina dagliga trädgårdsrundor. Jag lär känna växterna bättre genom att kunna deras namn.

Det är som med människor. Visst måste vi kunna varandras namn för att kunna ha ett verkligt utbyte av bekantskapen. Utan namn förblir bekantskapen bara tillfällig.

Många timmar och dagar tillbringar jag med att omväxlande stirra in i datorn och ut genom fönstret innan flödet äntligen tar fart och datorns skärmbild fylls med ord och meningar. Livet utanför fönstret pågår oberoende av mitt skrivande eller icke-skrivande. Genom att betrakta den lilla, till synes oföränderliga världen utanför fönstret kan jag nå ett tillstånd av den frid och ro jag behöver för att kunna skriva.

Skrivandet är en komplicerad process, som jag bit för bit tränger in i. Jag försöker flytta mig utanför mig själv och skapa en annan värld. Även om min sinnesstämning ständigt tycks genomsyra det skrivna kan jag i vissa stunder uppleva att jag kan gå förbi det översta lagret i mitt medvetande och nå en liten bit in i det som vi kallar undermedvetna. Dessa stunder utgör den kick som varje missbrukare lever för. Jag är beroende av att skriva.

Jag har inbillat mig att skrivandet kan vara en flykt från den verklighet man lever i, men kan man verkligen fly från sig själv? Måste det inte av nöden vara så att det man skriver, om det ska kännas äkta och sant, bär med sig bitar av ens jag, just i det ögonblick man skriver?

Många människor skriver för byrålådan. De flesta visar aldrig någonsin upp det skrivna för någon annan. Om allt vi skriver bär med sig en liten del av vårt innersta jag kommer negativ kritik av det skrivna att skada en viktig del av oss själva. De flesta människor är rädda att utsätta sig för denna risk och väljer att hålla det skrivna för sig själva.

Att så många skriver, om inte annat så för sig själva, beror delvis på att det skrivna ordet kan utgöra en form av bevis för vår existens, samtidigt som det bär en outtalad dröm om odödlighet. Man skriver för att finna sig själv i ett kaos av röster, intryck, information och måsten vilket skapar en tidsbrist, som inte innebär en brist på tid för att kunna överleva, utan brist på tid för eftertanke och reflektion. Skrivandet kräver båda dessa saker och fyller på så sätt en för många livsnödvändig funktion. António Lobo Antunes, den portugisiske författaren, sa i en intervju i SVT:s Babel: ”Att skriva är det enda viktiga”.

Vi är vilsna själar som försöker hitta en kontur att hålla oss inom. En ram. När jag vinterbadar hittar jag denna konturs fysiska form. Jag känner rent fysiskt var jag själv tar slut och omvärlden börjar. Det är en oerhört njutbar och tillfredsställande känsla. Jag får bekräftat att jag finns, att jag har en början och ett slut. Att världen har, om inte en början så åtminstone ett slut. Världen tar slut, eller börjar, just i det ögonblicket där kylan biter i mitt skinn. Vattnets isande märker ut min kontur och det finns ingen tvekan.

Det är kallt men jag fryser inte.

Genom skrivandet i olika former får jag bevis på att även min själ, eller mitt inre jag, existerar. Att skriva är inte så enkelt som att man uttrycker sina tankar i ord. Det kan man lika gärna göra när man talar. Tankarna finns där, även utan ord. Men genom att sätta ord på dem blir de tydligare och klarare. Vi kan se dem i ett sammanhang och skapa nya tankebanor. Genom att skriva ner tankarna och associationsbanorna får vi ett av de filosofiskt grundläggande bevisen för vår egen existens; jag tänker alltså är jag. För övrigt så gott som det enda jag minns från gymnasietidens filosofiundervisning.

Skrivandet har ökat lavinartat sedan datorns intåg i början av nittiotalet. Vi mailar istället för att gå in till arbetskollegan, i stället för att ringa, vi chattar och bloggar, gör egna hemsidor och sms:ar. En allt större del av vår kommunikation sker genom det skrivna ordet på ett eller annat sätt.

Detta ställer krav både på den som skriver och på den som läser. Den som skriver kan mena en sak medan den som läser, tolkar det skrivna utifrån sina erfarenheter och därmed läser något annat än det avsändaren avsett.

En annan aspekt på skrivandet som kommunikation, är att vi blir modigare som skribenter än när vi tvingas ha direkt kommunikation. Är vi arga eller förbittrade på någon är det inte längre ”tvättstugelappen” som är det enda sättet att meddela omvärlden vår ilska och frustration. Nu kan vi skicka arga mail och uttrycka vår ilska mot någon, på ett sätt som vi aldrig skulle våga göra om vi mötte personen som utgör målet för vår ilska, ansikte mot ansikte.

Exemplen på mobbning via Internet eller sms är också otaliga. Dessutom kan man välja att ”blocka” någon som man inte vill ha med att göra längre. Det innebär att den personen inte längre kan skicka mail eller chatta med mig.

När en tjej gjort slut med min tolvåring raderades hon snabbt från hans telefonbok i mobilen och så fanns hon inte mer. Inte heller smärtan av att ha blivit övergiven?

Min blick söker sig ut genom fönstret. Kanske är det en rörelse som jag omedvetet uppfattat i ögonvrån. Talgoxar, blåmesar och pilfinkar kommer till fröautomaten i mitt päronträd. De har bråttom att plocka åt sig ett solrosfrö och flyger snabbt iväg för att mumsa på innehållet. Trotsande husets katter som lurar i buskarna för att plötsligt slå till. De starka och friska fåglarna hinner alltid undan. Det är de svaga och sjuka som blir offer för trädgårdens egna rovdjur. Jag tycker inte om att katterna tar småfåglarna men jublar när de fångar möss. Som så ofta i livet får man ta det onda med det goda. Jag tröstar med att det hör till naturens ordning. Den starka äter den svaga. Det känns okej när det handlar om djur men inte när det handlar om människor. Fast det logiskt och rationellt sett borde vara samma sak. Man måste inte alltid vara rationell. Jag vill hävda min rätt att bryta mot det rationella och logiska.

En blogg är enligt SAOL en ”personlig dagbok på webben som uppdateras kontinuerligt och är öppen för kommentarer”. Norstedts synonymordbok har inga förslag till synonymer för blogg. Men jag tänker mig en dagbok som något djupt personligt, som absolut inte är till för andras ögon. Där kan jag skriva allt det jag aldrig skulle våga säga, alla hemligheter som jag inte vill berätta för någon. Skriver jag en blogg som jag vet kan komma att läsas av vem som helst, kommer jag otvivelaktigt att medvetet eller omedvetet låta texten genomgå en form av censur . Jag kommer att förhålla mig till texten på ett sätt som framställer mig själv på ett sätt som inte alltid är sanningsenligt eller äkta, eftersom vi människor alltid strävar efter att bli accepterade och omtyckta för de vi är. Eller de vi önskar vara.

Allt skrivande riktar sig mot en tänkt läsare. Dagboksskrivandet riktar sig mot det egna inre jaget, medan bloggandet riktar sig mot dels en känd bekantskapskrets, dels en okänd allmänhet. Den tänkte läsaren styr vad och hur jag skriver.

Det positiva med bloggandet är att man kan få kontakt med människor som man annars aldrig skulle veta om att de ens existerade. Jag fick en dag en kommentar på min blogg av en för mig fullständigt okänd person. Jag återgäldade hans visit genom att läsa hans blogg och har fortsatt med det, liksom han har fortsatt att följa min blogg. Jag frågade honom nyfiket hur han hittat min blogg och fick svaret att han hittat den på senaste inlägg och fastnat för ett uttryck jag skrivit som tydligen kommit upp just där, just då. Hans kommentarer till min blogg och min läsning av hans blogg har varit givande och glädjande. En bekantskap jag aldrig hade gjort annars. Var det slumpen eller ödet?

För att bli läst av så många som möjligt ska man nischa sig, skriva kort, nätverka och delta i diskussioner. Man ska helst publicera ett scoop och dessutom ska man publicera sig på olika bloggsajter. Men jag gör inget av detta. Jag låter slumpen, eller ödet, avgöra vem som läser min blogg. Det jag skriver i bloggen är bara en del av sanningen om mig själv. Allt som händer mig under dagen vägs och mäts inne i den delen av hjärnan som hanterar bloggen. Är detta ”bloggbart”? Vad säger det om mig? Kommer någon att tycka det är roligt eller intressant?

Bloggandet blir ett skrivande för omvärlden istället för dagbokens skrivande för mig själv. Att blogga handlar om att vända sig utåt medan dagboksskrivandet i bästa fall kan hjälpa mig att hitta en väg in i mitt eget inre liv.

Utanför fönstret färgar gryningen himlen i regnbågsfärger. Äppelträdets ännu obeskurna grenar avtecknar sig mot den rosa och ljusblå skimrande bakgrunden och förstärker med sin svärta färgernas intensitet. I gengäld skänker himlens lyster skärpa och tydlig närvaro åt äppelträdet. Trädgårdsmöblerna, fattiga på färg men vackra just därför, står ännu kvar som ett trotsigt hopp om att sommaren egentligen aldrig tar slut. Den vilar bara ett ögonblick.

--------------------------

Upp

Delkurs 1. Att läsa för att skriva.

Lärare: Lars-Håkan Svensson.

Uppgift: Skriv en text som gestaltar grundkonflikten i Sofokles Antigone, alltså två eller flera personer som med utgångspunkt i samma händelser, samma ord eller samma grundidéer kommer till totalt motsatta slutsatser och därmed råkar i någon form av konflikt med varandra.

Åker-Åke och pågarna

Min man ska vara med i Melodifestivalen.

Jag avskyr schlager.

Det hela började med att min man startade ett band tillsammans med några av grannarna. De höll till i Per-Arnes gamla lada som stått övergiven sedan annu dazumal. Under vintern blåste det friskt genom springorna och Krille tog dit en gammal gasolspis för att försöka få upp värmen. Dessutom misstänker jag att de värmde sig med en och annan klunk från Inges lager av hembränt körsbärsvin.

Fördelen med att de höll till i ladan var att vi andra slapp höra dem.

En av killarna i bandet hade en kusin som kände Bert Karlsson. På något sätt kom de på att de skulle skicka in en demo till honom. Efter sex månader hade de fortfarande inte hört något. Killen kontaktade då sin kusin som ringde upp Bert. Tydligen hade kusinen gjort Bert en tjänst en gång i tiden och nu var det dags för återbetalning. Bert ringde upp min man och sa att de skulle skicka in sitt bidrag till årets melodifestival.

Killarna i bandet var yra av lycka och gick omkring på gatan och erbjöd sig att skriva autografer på alla ungarnas armar.

Själv tog jag det med ro. Det fanns inte en chans i världen att de skulle bli uttagna till melodifestivalen. Bert hade återgäldat en tjänst, mer var det inte med det. Jag hade snart glömt bort hela saken.

Tills den dag då min man glädjestrålande berättade att de blivit uttagna! De skulle delta med sin låt ”Traktorns möda” på den sista deltävlingen som skulle hållas i Malmö.

”Du gör det inte!” Min röst var hård som den diamant jag bar på fingret.

”Vad?”

”Du hörde. Jag vill inte att du gör det.”

”Men varför inte? Det är ju världens chans för mig och grabbarna. Tänk, vi kommer att bli kändisar!”

”Ni kommer att skämma ut er.”

”Vaddå skämma ut oss?” Min man lät förnärmad. ”Vi är faktiskt jättebra, du har ju inte ens hört låten!”

”Det behöver jag inte. Jag hatar schlager. Och jag hatar schlagerfestivalen ännu mer! Du hör vad jag säger, du gör det INTE!”

”Jo det gör jag. Och jag förväntar mig att du och barnen är på plats och stöttar oss!” Min man gick ut och stängde dörren utan att smälla i den.

Veckorna gick. Jag tjurade. Min man ”repade” i ladan och provade ut scenkläder. Ryktet hade spridit sig snabbt i vårt lilla samhälle och folk började ringa för att boka spelningar med bandet. Bandet som tidigare bara hade gått just under namnet ”Bandet” fick ett officiellt namn. ”Åker-Åke och pågarna”. Åker-Åke är killarnas smeknamn på min lagvigde.

En dag kom båda barnen hem efter skolan med tårar i ögonen och berättade att klasskamraterna retade dem för att deras pappa skulle vara med i Melodifestivalen. Då fick jag nog och gick för att tala med min make. Som vanligt befann han sig i ladan med resten av bandet. Enda möjligheten att få en pratstund med honom var att masa sig dit. Hur ovillig jag än var att sätta min fot i närheten av den lada som fött och uppfostrat ”Åker-Åke och pågarna”.

Jag hörde musiken dunka redan när jag närmade mig ladan. För att slippa höra eländet stoppade jag öronproppar i öronen men ju närmare ladan jag kom desto mer trängde ljudet igenom propparna. Ilsket slet jag ur gummibitarna ur öronen och öppnade ladugårdsdörren.

Den syn som mötte mig kommer jag aldrig att glömma. Jag visste att killarna letat scenkostymer men inte att de hade hittat något användbart ännu. Tydligen hade de i alla fall gjort det. Min man stod längst fram vid micken och sjöng samtidigt som han spelade på sin gitarr. Han var klädd i någonting som såg ut som vad Björn och Benny hade på sig när ABBA vann Melodifestivalen med Waterloo. Tajta, glittriga trikåer. Utsvängda över decimeterhöga platåstövlar. En matchande tajt skjorta med glitter och spetsar uppknäppt så han visade alla tre hårstrån han hade på bröstet. De övriga i bandet hade liknande kläder fast i olika färger och med olika mycket glitter.

När jag kom in slutade de att spela och tystnaden ekade i mina öron.

”Hej älskling! Du kommer precis lagom för att se våra nya scenkläder. Är dom inte urfräcka?”

Killarna hade ordnat en provisorisk scen i ladan som lystes upp av IKEA-spotlights för att skapa en stämning av professionalism. Rakt över scenen hängde en ensam, liten discokula och kastade små solkatter på scenens spruckna cementgolv. På notställ och högtalare satt klistermärken med texten ”Åker-Åke och pågarna” i lila på gul botten.

”Åke, jag måste prata med dig.” Jag brydde mig inte om att kommentera deras utstyrsel som för övrigt fick mig att bli illamående.

”Men vi håller på att repa. Kan det inte vänta tills jag kommer hem?”

”Du kommer ju aldrig hem förrän jag redan sover! De senaste veckorna har jag inte sett röken av dig. Jag måste prata med dig NU!”

Killarna i bandet mumlade något om att ta en kaffepaus. Jag sneglade på den smutsiga kaffebryggaren i hörnet. Bredvid en tiolitersdunk med okänt innehåll. Jag ville inte veta.

Åke krängde av sig gitarren och ställde den försiktigt mot en pall innan han stegade fram mot mig. Jag hade fortfarande inte vågat mig längre in i lokalen än precis innanför dörrarna. Som om jag var rädd att bli smittad av schlagerfebern som rådde här inne.

Han gick med knäande steg och hela kroppen tycktes åka upp och ner som en nickedocka. Det tog en stund innan jag fattade att det var platåskorna som var orsak till hans märkliga gångstil. Åke var mest van att gå i trätofflor eller gummistövlar. Året runt.

”Åke”, började jag när vi kommit utanför ladan. ”Det här måste få ett slut. Fattar du inte att ni gör er själva till åtlöje. Ni kommer att skämma ut er och hela byn inför hela svenska folket. Du måste åtminstone tänka på barnen. De blir mobbade i skolan för din skull.”

Åke mulnade.

”Jag fattar inte varför du ska missunna mig detta. Är det bara för att du inte tål att jag har hittat något som jag är bra på? Kan du inte tåla att jag är bättre än du på något? Jag tror att du bara är avundsjuk för att du inte platsar som sångerska i Bengt-Olles band!”

”Det var riktigt lågt! Du vet mycket väl att jag hade fått den platsen om inte Gun-Britt hade pratat en massa strunt om mig. Förresten var det evigheter sedan. Jag var bara ett barn då.”

”Men varför kan du inte glädja dig för min skull?”

En katt kilade förbi mina ben. Den bar på en mus och satte sig några meter bort medan den mumsade på sitt byte.

”Jamen titta på dig själv! Som du ser ut. Du kommer att bli till åtlöje, fattar du inte det?”

”Vaddå? Menar du scenkläderna? Men du måste tänka dig dem i sitt rätta sammanhang, schlagersammanhang! Det är klart att det ser lite udda ut i den här miljön, men du kan väl föreställa dig vilken succé de kommer att göra på tävlingen? Mina kläder är nästan en kopia av dem Benny hade på sig när de vann med Waterloo.”

Med tvivlande min betraktade jag min makes utstyrsel och försökte ärligt att föreställa mig honom på scenen omgiven av glitter och glamour, dansare och blinkande lampor. Jag var tvungen att medge att kläderna passade bättre i en sådan miljö. Men det gjorde inte min man. Han passade INTE in i schlagersammanhang.

”Kommer du ihåg melodifestivalen för några år sedan, när det var några poliser som hade bildat ett band och var med på en av deltävlingarna?”

” 'Ulf och Blåljusen' menar du?” Åke såg barnsligt lycklig ut. ”Med låten 'Ring så kommer vi'. Den låg etta på svensktoppen i fyra veckor den sommaren! Vad är det med dem? Tror du att vi kommer att göra lika stor succé?”

Jag suckade och försökte leta upp lite tålamod i djupet av mitt inre.

”'Ulf och Blåljusen' var det årets stora skämt i melodifestivalsammanhang, älskling. Det var ingen som tog dem på allvar. Alla utgick från att bandet var arrangerat av SVT som extra dragplåster för att locka nya tittare eftersom tittarsiffrorna dalat. Och det lyckades. Alla ville se idioterna som uppträdde som om de tog sig själva på djupaste allvar när det hela egentligen var ett stort skämt.”

”Det var det inte alls det! De var jätteskickliga och hade en bra låt. Det var därför de fick vara med.”

”Jaså. Och varför hörde man aldrig talas om dem sedan igen?”

”Jag råkar veta att de faktiskt har en del spelningar fortfarande.”

”Jaså, på den lokala bygdeföreningens årsmöte då eller?”

”Bland annat.” Åke försökte byta samtalsämne. ”Vad blir det till middag i dag?”

”Försök inte komma bort från ämnet. Du slutar upp med de här dumheterna omedelbart annars…”

”Vaddå annars? Vill du ta ut skilsmässa bara för att jag kommer att bli en stor schlagerstjärna?”

”Åke. Försök inse att det inte kommer att hända.”

”Det vet väl inte du? Vi tänker satsa järnet på den här tävlingen och sedan ska du få se på en som drar in kosing! Du kan få vad du vill. Vad vill du ha? En simbassäng? Jag ringer och beställer en i kväll!”

”Du kanske ska dra in lite pengar först innan du börjar göra av med dem.” Jag var motvilligt blidkad vid tanken på simbassängen som jag önskat mig i många år.

”I så fall vill jag ha en poolskötare också. Jag tänker INTE tillbringa sommaren med att plocka skit i bassängen, jag har fullt tillräckligt att göra ändå.” Lade jag till.

”Självklart älskling, You name it and You've got it.” Åkes kunskaper i engelska var inte omfattande men detta var ett av hans favorituttryck och uttryckte hans goda vilja att ge mig allt vad jag önskade. Tyvärr räcker det inte alltid med god vilja. ”Då är vi överens då?” Åke såg på mig med bedjande ögon. ”Inget mer surande innan melodifestivalen?”

”Okej.” sa jag motvilligt. ”Beställer du bassängen då?”

”Genast min sköna! Din önskan är min lag!” Bara när det passar dig, tänkte jag lite surt.

”Men då vill jag att du och barnen kommer på tävlingen också? Jag har sagt till att jag vill ha biljetter till er tre och till mamma och pappa och brorsan.”

Jag blundade. Kanske skulle jag hinna bli sjuk innan tävlingen? Något väldigt smittsamt som man absolut inte kunde utsätta andra för?

”Ja, ja, vi kommer väl då.”

”Jag älskar dig. Nu måste jag in till killarna. Ska du inte hänga med in och lyssna när vi repar? Det börjar låta riktigt bra nu!”

”Nej tack, jag måste hem och… sätta på maten.”

”Som du vill. Vi ses senare då!” Åke försvann in genom ladugårdsdörren och jag gick snabbt därifrån innan de hann återuppta spelandet.

Hur det gick i tävlingen?

Det är en annan historia.

---------------------------

Upp

Delkurs 1: Att läsa för att skriva

Lärare: Boel Gerell

Uppgift: Att skriva en fictionaliserad biografi över en verklig person. Inspirationsboken var Drömfakulteten av Sara Stridsberg. Boken är en slags biografi i en blandning av fakta och fiction över Valeri Solanas liv. Jag valde att skriva om Valeris mamma, Dorothy.

Dorothy's saga

Kapitel ett

Från sängen kunde hon skymta ett stycke av himlen genom fönstret. Fröken O'Connor hade berättat att om man bara var snäll och fruktade Gud så kom man till himlen när man dog.

Dorothy fruktade Gud. I själv verket var hon fullständigt livrädd för honom. Men hon gjorde sitt bästa för att vara snäll. Alltid. Sa aldrig emot och vände alltid andra kinden till. Så som man skulle.

Hon visste att det var hennes eget fel att hon hamnat här på barnhemmet. Det hade fröken O'Connor också sagt. Hennes mamma hade lämnat henne på trappen när hon inte orkade ta hand om henne själv. Dorothy förstod att hon varit ett väldigt besvärligt och elakt barn som ingen mamma kunde förväntas orka med. Därför försökte hon nu gottgöra sina tidigare misstag så gott hon kunde. Visserligen visste hon inte exakt vad hon gjort som varit så besvärligt, eftersom hon inte mindes något av tiden med sin mamma. Hon visste inte hur gammal hon varit när hon kom till barnhemmet, men fröken O'Connor hade sagt att de trodde hon inte fyllt tre år ännu. Det hade varit svårt att avgöra eftersom hon varit undernärd och lidit av någon magåkomma som gett henne svår diarré.

Dorothy suckade och vände sig i sängen. Hon kunde höra de andra flickornas sovljud. Någon pratade i sömnen. Flera snarkade. Lukten av urin från pottorna låg som en hinna över salen. Sömnen började komma smygande, men hon måste kämpa emot. Hon fick inte somna nu. Inte förrän efteråt skulle hon sova. Om hon inte var vaken när han kom skulle hon bli bestraffad, det visste hon. Inte bara av honom. Också av Gud. Då skulle hon inte komma till himlen.

Nästan varje natt kom han. Tyst kallade han på henne från dörröppningen. Då klev hon upp ur sängen och gick med bara fötter på de kalla golvplankorna, förbi de sovande flickorna. Han gick i förväg nerför trappan. Visste att hon skulle följa efter. Viljelöst som ett djur som leds till slakt. Fast hon skulle inte slaktas. Det förekom nästan aldrig något blod. Bara några gånger hade hon blött fast det var längesedan nu. Det var som om kroppen vant sig vid att bli använd.

När hon gick nerför trappan stod han och väntade på henne. Han kikade in under nattlinnet när hon var halvvägs ner och stack sedan upp handen just när hon tog ett steg. Hon var så van vid det att hon knappast reagerade längre. När han rotat runt ett slag drog han bort handen och lät henne komma ner. Han la armen om henne och ledde henne ut genom dörren och längs stigen bort till skjulet där de brukade hålla till.

De andra var redan där. Den sura lukten av svett och upphetsning blandades med en spetsig strimma av alkohol. Runt träbordet satt karlarna på grovt tillyxade bänkar.Röken låg tät och dolde deras lystna blickar om hon ville. I hörnet stod en låg väggfast säng med en lortig filt som madrass.

Utan att se på männen gick hon bort till sängen och la sig. Hon ville verkligen komma till himlen.

Kapitel två

I rummet hon hyrde drömde hon. Trots att det var ynkligt litet och regelbundet besöktes av råttor på jakt efter mat, rymde det hennes drömmar. Fotsulorna kände igen golvets kalla träplankor men hon hade lämnat den tiden bakom sig. I klädskåpet hängde hon varje morgon upp sin klänning sedan hon tvättat bort fläckarna som blivit under natten. Pengarna lade hon i en ask som hon hade under madrassen.

I en av drömmrna fanns elden. Den renande, lugnande, obevekliga. Hon befann sig mitt i den. Simmade som i en sjö fast hon inte kunde. Svävade på lågorna. Över dem. Genom dem. Hennes hår brann och hennes klänning. Men hon kände bara glädje. Elden var hennes vän, hennes förtrogna. Den skulle aldrig göra henne illa.

I den bästa drömmen bodde hon i ett litet vitt hus omgärdat av rosenrabatter. I fönstren hängde vita gardiner och på fönsterbänkarna stod krukor med rosa blommor. Varje dag kom hennes man hem från arbetet och kysste henne ömt innan de satte sig till bords i det soliga köket. Barnen lekte på gården, deras glada skratt och skrik fyllde himlen.

Kapitel tre

När barägaren hade frågat om hennes ålder hade hon sagt att hon var tjugo. Han hade sett med tvivlande min på hennes taniga kropp under den enkla klänningen. Dorothy hade övertygat honom om att hon hade vad som krävdes för jobbet när han bett henne följa med till rummet innanför bardisken.

Det söta vinet la sig som en klibbig hinna mot gommen. Dorothy hade aldrig trott att man skulle kunna må så här bra. Det kändes som om hon svävade helt viktlös. Hennes mun ville inte sluta le och hon pratade oavbrutet med männen som satt runt bordet på baren.

Hon tryckte sig intill en av dem när hon kände hans hand mot sitt lår. Vacker kände hon sig. Hon var vacker och hon strålade. Alla älskade henne och hon älskade alla.

Senare, när natten övergick i gryning. När strålarna från den uppgående solen just började skymta över horisonten och himlens obevekliga svärta till slut tvingades till reträtt. Då, när hon kräkt upp alla magsafter, när halsen kändes lika sönderriven som underlivet, som den trasiga klänningen, gick hon till floden. Lät vattnet rena och skölja bort men något stannade alltid kvar.

Men elden. Elden lämnade inget kvar. Bara ett eko av en gammal dröm.

Upp

Delkurs 1: Att läsa för att skriva

Lärare: Niklas Törnlund

Uppgift: Skriv på fritt tema en substantiell dikt som använder sig av något eller några av Szymborskas litterära grepp. Jag har använt mig av konkretion och narration.

På två meters djup

Två meter djup två meter lång en meter bred.

Grävmaskinen reser sig när skopan tar i och sliter loss den tunga leran,

knäcker tjocka rötter, gräver upp stora stenar.

Tänderna krafsar längs gravens vägg. Slätar ut och plattar till.

Fuktig, ljus lerjord fyller gapet. Skopan viks in mot armen, hytten vrids runt.

Den tunga leran landar mullrande på flaket.

Sex fullastade truckar innan graven är två meter djup.

Någon ställer sig i skopan och får skjuts ner.

Slätar till golv och väggar. Spänner lämmarna på gravens långsidor.

Svettas.

Andas tungt.

Att två meter kan vara så djupa.

Väggarna kan rasa.

Inte tänka.

Göra jobbet klart.

Klättrar längs lämmarna upp ur djupet.

Väggarna bekläs med gröna skynken. Botten av gröna kvistar.

Jorden måste döljas. Av jord är du kommen, jord ska du åter varda.

De anhöriga ska skyddas från åsyn av jorden.

Efter akten tas klädseln bort. Någon klättrar ner, skruvar loss lämmarna.

Inte trampa fel.

Vissa kistor är tunnare än andra.

När kistan sänkts och tårarna torkats, innan kaffet har slagits upp i koppar av finaste porslin, knäcks kistans lock av det första lasset med tung våt lerjord från truckens flak. Innan kakorna hunnit serveras ligger mörk jord i en slät kulle trettio centimeter hög, täckt med kransar och buketter. Kransarna med vita band högst upp. Hedersplatsen.

Upp

Delkurs 1: Att läsa för att skriva

Lärare: Claes-Göran Holmberg

Uppgift: Att skriva som Jack Kerouac i På Drift, med ett fritt flöde och improviserat som ett saxofonsolo om ett minne eller en person...

Kärleken är blind

En ljummen augustikväll 1998 fann vi vårt drömhus. Det är dock med en blandning av stolthet, glädje och ren och skär fasa jag ser tillbaka på tiden som följde på vårt husköp.

Huset vi förälskat oss handlöst i var visserligen gammalt och slitet och i enormt stort behov av renovering, men vad gjorde det, vi ville ju ha ett gammalt hus med charm och vi ville inte ha något som redan var färdigrenoverat. Året innan hade vi varit och tittat på huset som låg granne med detta men var i betydligt bättre skick, men vi hade varit rörande ense om att någon annans renovering var vi inte intresserade av. Dessutom följde det med en massa mark med detta huset, som visserligen var utarrenderad till bonden som odlade på den, men det avtalet kunde vi säga upp. En stor tomt hade vi drömt om sedan vi sett min brors parkliknande anläggning med havsutsikt uppe i Halland. Där har han byggt både bastu och växthus och har stora odlingar av grönsaker, blommor, träd och buskar. Så ville vi också ha det. Nu var det ingen havsutsikt precis från vår tomt utan mer utsikt över åkrar och fält. Och så motorvägen då förstås. Fast den vande man sig säkert vid tänkte vi optimistiskt. Dessutom skulle man kunna plantera och bygga egna bullervallar på tomten mot motorvägen.

Huset var inte särskilt stort men det skulle bara bli mindre yta att städa. Städning är inte min starka sida, jag tycker att det ska vara ordentligt smutsigt innan man tar fram dammsugaren så att det verkligen syns att man har gjort något. Med hjälp av denna filosofi plus att vi ända sedan de var nyfödda har haft både katter och hundar har barnen undgått att bli allergiska.

Grusvägen som ledde fram till huset påminde mig om min barndoms somrar i sommarhuset. Jag skulle ge mina barn en riktig bullerbybarndom här ute på landet med grusväg och åkrar inpå husknuten och grannar med höns. Ingen asfalt och betong här inte. Vi kanske tom skulle kunna skaffa en get eller en åsna som kunde gå och beta på tomten när vi tagit tillbaka åkermarken från bonden.

Också snedtaket i övervåningens två sovrum påminde mig om barndomen. Jag mindes snedtaket över min säng när jag växte upp och att vi brukade hoppa och dansa i sängen medan vi sjöng med för full hals till ”Lasso yeah, yeah, yeah” och Speedy Gonzales med vår stora idol Svenne Hedlund med det vackra långa håret i page.

Saken var redan klar långt innan visningen började, vi skulle bara ha det här huset. Min man var övertygad om att han skulle kunna renovera det, han skulle bygga om köket och badrummet, det skulle gå hur lätt som helst. Taket var i alla fall tätt. Fukten kom i stället underifrån eftersom betongplattan som huset borde stått på saknades och dräneringen i det närmaste var obefintlig. Detta gjorde att det växte upp ogräs genom golvspringorna i hallen, men vad gör väl lite ogräs.

Med liv och lust högg vi in på renoveringen, vi hade ett par månader på oss innan vi skulle flytta in och på den tiden skulle vi säkert hinna få det mesta färdigt. Visserligen hade besiktningsmannen avrått oss från att köpa huset, men min man var full av lösningar på alla de problem som han påpekade. Eftersom fukten var ett av de största problemen fick vi börja med att dränera runt hela huset, samtidigt som vi med hjälp av en gammal granne och min far började riva ner innerväggar och golv som blivit fuktskadade.

Det var då vi upptäckte det där med betongplattan. När vi drog loss flera lager av plastmatta i köket visade det sig att där betongplattan borde ha legat fanns endast stampat jordgolv. Men detta var inget som vi lät oss nedslås av, det var bara att sätta i gång och gräva, nu kunde vi ju också passa på att lägga in vattenburen golvvärme. När vi började slita ner de gamla skabbiga tapeterna gjorde vi nästa upptäckt. De innerväggar som inte bestod av tegel var riktigt, riktigt gamla. Jag hade läst någonstans att man i början av 1900-talet byggde väggarna med hjälp av någon slags lera som armerades med halm. Detta var sådana precis sådana väggar. Tyvärr var inte hållbarheten så lång på väggar som byggts på detta viset. Stämjärnet som jag använde för att få ner tapeterna försvann plötsligt rätt igenom köksväggen. Antalet väggar i huset minskade drastiskt och gav utrymme för en helt ny planlösning.

Vissa väggar skulle rivas för att få större rum även om de inte bestod av lera och halm, det var härligt att gå lös på väggarna med kofot och slägga och se väggarna ge vika och förvandlas till en pulvriserad hög. Efter några veckors rivande började jag längta efter återuppbyggnaden men det skulle dröja länge innan vi kom så långt.

När vi flyttade in hade det nygjutna betonggolvet precis torkat så vi kunde gå på det och rörläggaren hade dagen innan kopplat in toalettstolen. Vi fotograferade honom när han drog i spolspaken. Det var ett stort ögonblick för oss. Att ha en toalett var till slut mitt enda krav för att jag skulle flytta in. Mina krav hade fått decimerats betydligt efterhand som tiden gick och nya saker som måste åtgärdas omgående, dök upp. Att ha ett fungerande kök och badrum var ett minimikrav när vi började renoveringen. När vi flyttade in hade vi en toalettstol, ingen dörr till toaletten, inget handfat och ingen dusch, det enda rinnande vattnet vi hade tillgång till fanns i tvättstugan som låg i uthuset. Köket utgjordes av ett kylskåp och en mikrovågsugn i fönsterkarmen. Barnen och vi hade varsitt sovrum och ett litet TV-rum på övervåningen med plats för en soffa, som vi levde i under flera månader medan renoveringen pågick för fullt på bottenvåningen.

Visst var det jobbigt, särskilt med två små barn och en stor hund och en katt i huset, betong- och gipsdamm överallt och varken kök eller badrum, men vi hade gett oss in i det här med öppna ögon och var fast beslutna att slutföra projektet. Vi har aldrig ångrat oss men skulle aldrig någonsin göra om det.

Upp